Det har hänt någon gång att jag sagt “jag ska gå ut och slå ner gamla tanter”. Inte för att jag har något emot gamla tanter, tvärtom, utan för att det symboliserar det sur-elaka humöret jag råkar vara på för tillfället. Finns det några som inte kan försvara sig, så är det gamla, spröda damer. Jag är alltså lite elak om mig själv, helt enkelt, och mitt ogina humör. Men lösryckt ur sitt sammanhang kan det se ut som om jag har någon form av sjuklig böjelse för att attackera underförstått försvarslösa seniorer.

För andra kan ta sig rätten att tolka, att lyfta ur och presentera för andra hur man nu vill att någon ska uppfattas. Man lyfter ur potentiellt skadliga kommentarer och upphöjer det till total sanning, i syfte att skapa intresse kring sig själv eller rent av för att skada någon. När media gör det är det extra läskigt, eftersom det når så oerhört många att det blir hart när omöjligt att försvara sig.

Resumé har precis lyckats få till lite lönsamt surr på nätet till bekostnad av Alex Bringéus anställning, som hämnd för att han haft mage att kritisera tidningen vad det verkar. Nu tror inte jag att han kommer ha särskilt svårt att hitta ny anställning någon annanstans, men som han säger:

Vad jag dock tycker är mycket olustigt är att det antyds att jag skulle ha högerextrema åsikter. Med min bakgrund är det svårt att ha det. Jag är uppvuxen i en rad olika länder och flyttade till Sverige först som 15-åring och kände mig under lång tid mycket främmande i Sverige.

Det är en ganska skitig etikett som ålagts honom, och som kan vara nog så svår att bli av med. Han är annars troligen vuxen nog att stå för beslutet att driva en blogg som heter “Bland dambindor och diskmedel” när man arbetar på Proctor & Gamble och det gnissel som uppstod med arbetsgivaren eftersom de inte pallade trycket.

Arbetsgivaren fick det lite kämpigt, antar jag att de tyckte, för att en anställd var offer för den här sortens uppmärksamhet. Alltför få är företagen som vågar backa upp sina anställdas personliga egenheter eller egenskaper. Tanken är att de anställda representerar företaget. En kanske självklar inställning för en del, men som man nog måste börja revidera en aning, med tanke på utvecklingen. Ett företag representerar sina anställda idag, på ett sätt som man inte gjort historiskt. Så även om jag anser att media suger som blåser upp icke-händelser, tycker jag att företag som P&G borde ta sig i kragen och tolerera lite ilvindar, även om det “bara” handlar om en anställd. Inte minst borde de ha gjort en simpel google-sökning på hans namn, som flera kommenterat, om de inte gjorde det.

Det är inte sådär jättelångt mellan att agera i samförstånd med sin arbetsgivare i sitt privatliv, till att företaget bestämmer över ens fritid totalt, nu för tiden. För samtidigt som det hörs röster om behovet av att folk är de de utger sig för att vara online, tvingas man in i en situation där man ska “tillåtas” göra något utanför sin arbetsplats. En inte helt bekväm situation, vare sig för arbetsgivare eller -tagare i stort, inbillar jag mig.

deep|ed vars blogg jag hittade den här sorgliga historien på, har skrivit en längre analys på researcher.se, som är väl värd att läsa, där han utvecklar tankar om individens varumärke och företagare som borde inse värdet av det.

Det finns dessutom all anledning att revidera, eller åtminstone luckra upp, den populära uppfattningen att anonymitet online är något dåligt. Behovet kommer alltid att finnas och är och förblir relevant, oavsett om man får griniga anonyma kommentarer emellanåt.

Det är inte första gången någon fått avsked på grått papper pga vad de skrivit på en blogg. Varje gång det händer växer obehaget och det är oundvikligt att inte fundera över ens egen situation.

I längden ställer det stora krav på självcensur, och utrymmet krymper för möjligheter att få utlopp för sina personliga åsikter. När man måste inrätta hela sitt liv efter vad nuvarande och framtida arbetsgivare kan tänkas ha för synpunkt på ens åsikter, och man inte har någon möjlighet att få förhålla sig anonym. Då känns det inte helt okej.

Nu diskuteras det och kanske kan leda till större förståelse, och kanske framför allt självinsikt om att vi befinner oss på en plats i historien där det privata och det offentliga innehåller en enorm gråzon och att vi behöver förhålla oss till det lite till mans, mer medvetet.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,