GÄSTBLOGGARE: Jag är aktiv medlem i piratpartiet och under en tid av mitt aktiva medlemskap tyckte jag inte enfrågepartier var vettiga, förutom då just piratpartiet. Nån gång de senaste två åren så har jag bytt åsikt och jag tänkte försöka förklara lite varför.

Jag har alltid haft ett visst intresse för politik, men aldrig varit aktiv förrän jag blev aktiv i piratpartiet. Mitt engagemang i piratpartiet började redan hösten 2005 och de av er som vet lite mer av partiets historia undrar nu vad fan jag babblar om och ni andra fattar noll. Till saken hör att partiet bildades 1:a januari 2006. Vad som hände hösten 2005 var att jag fick reda på vilka integritetskränkande lagar politikerna var på väg att driva igenom och vilket övervakningssamhälle vi var på väg mot (och fortfarande tyvärr styr mot). Så… jag gjorde det enda jag visste att jag kunde göra. Jag började maila. Jag skrev individuella mail till varenda politiker som då satt i riksdagen och resultatet jag fick var… deprimerande.

De flesta brydde sig inte om att svara alls och av de som svarade så fattade en majoritet inte vad jag snackade om, för vi var ju inte alls på väg mot ett övervakningssamhälle (helt sant — de tyckte inte alls vi var på väg ditåt). Några få debatterade med mig om fördelarna med ett övervakningssamhälle och… på sin höjd fem personer höll med mig och sa att de gjorde sitt bästa för att stoppa utveckling. Jag tar det igen: 5 av 349. Okej, jag ska vara ärlig. Jag gav upp innan jag mailade alla 349, bristen på respons och bristen på vettig respons gjorde helt enkelt att jag inte orkade längre. Det blev för mycket. Man orkar bara stånga huvudet i väggen ett antal gånger innan man lessnar eller tuppar av.

Jag minns hur jag den hösten gnällde på junilistan för att det var just ett enfrågeparti och mitt största problem med dem (enfrågepartier, inte junilistan specifikt) var att de inte sa vad de tänkte om alla de andra frågorna som finns i politiken. Sen kom första januari och jag blev såld. Inte nog med att piratpartiet faktiskt hade en plan för alla de andra frågorna, utan de ville ha Bodis som korvgubbe efter valet! Jag hade hittat hem.

Bristen på vettig respons hösten 2005 första spiken i min svängning, att vi redan från början hade en plan för de andra frågorna var den andra och den tredje (och sista) spiken i kistan kom långsamt under de här två åren. Det jag långsamt kom fram till var att det finns bara två saker politiker förstår: pengar och röster. Det är allt som räknas och det är det som de förstår.

Jag tänker inte gå in på allt för mycket om pengarna, för här är rösterna det viktiga. Men nåt tänker jag säga i alla fall. Pengar är viktiga för de behövs till valkampanjer, men vi vanliga människor har inte direkt mycket pengar att slänga runt med för att kunna påverka politiker. Det vi har däremot är våra röster.

Om det lokala ICAt inte sköter sin kötthantering så gör vi som köpare det enda vi kan: vi går till en annan affär. Om expediten i skoaffären är arrogant och otrevlig så går vi antagligen inte tillbaka dit nästa gång vi ska köpa skor. Men när politiker knullar oss i röven gång på gång (utan att vi bett om det så klart) så fortsätter vi ändå att rösta på dem. Detta trots att våra röster är det enda sättet vi har att protestera. Visst, vi kan maila eller ringa eller demonstrera, men politikerna bryr sig inte om det. Vad de bryr sig om är rösterna och vad de vinner/tappar röster på.

Jag vet inte hur många människor jag träffade under valrörelsen som var galet missnöjda med “sitt” parti, men som ändå tänkte rösta på dem. Varför? Varför ska vi vara så otroligt lojala mot “våra” partier när de gång på gång tycker det är en utmärkt idé att svika sina vallöften? För att det är så kul? För att vi tycker om det? Kom igen. Bättre än så kan vi.

Faktum är att alla partier tappar röster, det kan vi ju se. Men oftast när ett parti tappar en röst till ett annat parti kan det vara svårt att veta varför. Om folk går från centern till folkpartiet, är det pga jobbpolitiken? Invandringspolitiken? Kanske miljön? Eller skolan? Vem vet.

Men om centern tappar röster till Fi eller PP – då vet nog varenda jävel varför. Det finns inte så mycket att undra över. Och det är där enfrågepartierna verkligen kommer till sin rätt. De kan sätta eld i baken på de etablerade politikerna och få dem att inse att det finns andra frågor som folk tycker är viktiga. Nya frågor som de inte förstår.

Jag har flera gånger hört folk säga att om man vill se en ändring i politiken så får man vänta tills tillräckligt många från dagens ungdomsförbund har fått höga poster inom moderpartiet och det stämmer. Men det tar kanske en 20–30 år (om man har tur, kanske “bara” 10–20 år) och vad gör man om man inte har tid att vänta? Om man inom några år kommer ha en övervakningsapparat som vida överstiger både Stasis och KGBs våta drömmar bara för att tillgodose en bransch som inte hängt med i den tekniska utvecklingen? Vad gör man då? Jo, man visar för politikerna vad som är viktigt med den enda valutan man har: sin röst.

Jag har på 2½ år gått från att ifrågasätta enfrågepartiers existens till att inse att (nästan) det enda som kan få etablerade partier att snabbt ändra på sin politik. Därför spelar det mindre roll om ett parti kommer in i riksdagen eller inte. Bara det faktum att det drar väljare kan få politikerna att ändra sig.

Ärligt talat så hoppas jag på att piratpartiet inte behövs till valet 2010, men jag tror inte på det utan får nöja mig med det mer realistiska hoppet att vi får tillräckligt många röster för att verkligen påverka och stoppa Asksamhället från att bli verklighet. Det är dags att vi alla som inte vill ha ett övervakningssamhälle visar det genom att rösta på det partiet som inte viker sig och inte kompromissar bort de här frågorna.

JAN LINDGREN

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,