Christer Berg lyckades göra mig lite förbannad, när han uttryckte sig slarvigt om pirater generellt, och piratpartister i synnerhet. Idag har han skrivit ett svar till reaktionerna som hans ursprungliga artikel genererade. (Läs gärna kommentarerna under artikeln.) Rosetta skrev ett tänkvärt inlägg, likaså svarade Rick Falkvinge, och Martin skrev dessutom en kommentar på sin blogg.

För det första — jag tycker det är bra att han verkar ha läst och tagit till sig svaren, all heder åt honom.

Mitt intryck av det första inlägget var att han helt enkelt inte läst på om vad piratpartiet eller vilka dess medlemmar är för några — ironiskt nog är just den attityden som gör att det blir extremt svårt med den lösningsorienterade diskussion som han är mer inne på denna gång: Till skillnad från att proklamera döden för kulturlivet, skriver han nu om hur det som händer nu på ett mycket verkligt sätt kommer att reformera den totalt, en slutsats jag håller med om utan knot.

Ansvaret för reformen vill han lägga på pirater — ett ansvar som pirater faktiskt gärna delar på och har delat på sedan detta började debatteras “på riktigt”. Det finns ett inbyggt problem; du kan inte lägga ansvaret för förändring på någon som inte respekteras eller ens lyssnas till och så är man tillbaka där man började. Jag återkommer ofta till det här dilemmat, att så mycket energi går till att förklara att “nej, pirater vill inte ta bort upphovsrätten”, “nej, pirater vill inte att artister ska svälta ihjäl” och “kan du inte försöka läsa det som skrivs?”.

Mitt i vilken diskussion som helst angående ämnet, kan man nämligen hitta en uppsjö av olika förslag och idéer till lösningar, men ingen tar det till sig — för vi befinner oss i ett krig. Ett ordkrig till stora delar, men krigandets sköna konst inbegriper inte att lyssna på vad motparten har att säga, utan att leta efter svagheter.

Ett problem som drabbar alla läger som är involverade i debatten ska sägas. Industrin själva har varit ovilliga till förändringar i affärsmodellerna. Men bakom allt det här bruset sitter verkliga artister, film- och spelmakare och så vidare och faktiskt funderar på hur de på bästa sätt ska kunna leva av sin konst. De ska inte på något vis undervärderas och uteslutas som fullvärdiga deltagare i den lösningsorienterade debatten — sällan tänker man på hur överlägsen attityden är av att det behöver “tas om hand” eller företrädas. Representanterna man inte kan räkna med något av värde från, är de som inte har intresse av att gå utanför sin existerande affärsmodell, för det är deras begränsning i vad de tillför nöjesindustrin. Det är det enda de kan (inbillar de sig). Det är alltså inte artister eller kulturskapare utan de som säger sig företräda den gruppen.

Personligen har jag funderat på om inte den absurt mångåriga debatten omöjliggjort för många att “gå vidare”. Det skulle behövas initiativ som till exempel resurser för vad man ska tänka på och försöka undvika, när man ger sig ut på marknaden som artist. Två anledningar tror jag är grunden till varför detta inte finns; det ena är att de administrativa strömmarna, bolagen, ser sin roll utspelad som omhändertagare av kulturen och aktivt sätter käppar i hjulen för tankar som går utanför deras affärsmässiga mål. Det andra är att kulturskapare riskerar att framstå som “politiska” eller ställningstagande på ett sätt som inte passar dem, för allmänheten.

“Våga säga sanningen” står det i rubriken och det råder inte några tvivel om att piratsfären inte drar sig för att säga sanningar. Ibland obehagliga vilka såklart blir grund till en ännu mera infekterad och inte sällan hopplös debatt. Moment 22 lever och frodas i de här sammanhangen och det är ruskigt svårt att bryta gjutformen för vad man får och inte får tycka i de här frågorna. Moral, blandas inte sällan in som nödargument för att slippa förändringarna som obönhörligt är här för att stanna. Än i dag, väntar jag fortfarande på den modige motpart som vågar ta sig an frågan om privatlivet är värt att monteras ned i upphovsrättens namn. Den fråga som ligger till grund för många som ifrågasätter utvecklingen av juridiska metoder, och därmed blir kallade lata och snåla parasiter utan någon som helst känsla för ansvar.

Det finns ingen universallösning på fildelningsproblematiken — dvs, det är omöjligt att hitta en enda självklar affärsmodell som ska ta vid där den gamla försvinner. Det finns däremot en uppsjö av olika kombinerade modeller och idéer. För de olika branscherna krävs olika lösningar, och inom samma branscher får man nog till och med förbereda sig för olika lösningar för undergenrer — det som fungerar för den ena kanske inte alls fungerar för den andra.

Kanske är det så att försäljning av digitala filmer kommer helt att gå ur tiden (när väl den försäljningen kommer igång ordentligt). Som filmmakare måste man kanske sätta förhoppning till biografer att ett mervärde skapas där. Satsa på sponsorer eller andra former av finansiering. Varför inte via donationer, rent av, det kanske skulle finnas ett stort folkligt intresse i att donera för ett Bellmansprojekt som sedan delas ut fritt? Försäljning av samlarobjekt, litteratur och kringprodukter är nog inte helt otänkbart heller. Sälja statistplatser? Det är bara några lösa tankar som dyker upp så här på rak arm, i kommentarerna nedan denna post kanske fler idéer kommer att finnas att hämta så småningom, som är vanligt när man skriver om ämnet. Inte minst borde de dugliga administratörerna kunna hitta nischar av de här slaget, som i tiotalet år satt hälarna i marken och drivit fram denna fullständiga krock mellan kulturkonsumenterna och -skaparna.

En uppsjö av fildelningssiter finns därute redan som nämns som ett kommande problem — med funktioner lika enkla som, eller till och med enklare, än amazon.com. Och ändå säljs det filmer — mer än någonsin.

Personligen köper jag på mig alldeles åt helsike för mycket filmer och tv-serier än vad plånboken egentligen tillåter — ett direkt resultat av bildning online. Så jag är inte orolig i dagsläget. Jag gottar mig åt mina filmer med regissörens kommentarer och bilder från produktionen och andra mervärden som jag uppskattar med en dvd-skiva. Men visst är det så att utvecklingen kan leda till att det inte går att sälja kopior av filmer vare sig online eller på skiva framöver.

Betyder det verkligen att det inte kommer att gå att tjäna några pengar på film då över huvud taget? Och även om man inte kan tjäna pengar på dvd-skivor framöver, är det verkligen värt att montera ned privatlivet för att bevara en affärsmodell?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,