Idag firar vi Sveriges nationaldag. Det finns mycket att vara stolta över, kommer säkert flera att säga som tycker det är viktigt att fira, och grund och botten tycker jag det också. Annars skulle jag inte engagera mig så mycket i att rädda det som räddas kan. Det som vi känner stolthet över i vårt land håller sakta men säkert på att förändras till något fult och obehagligt. Att ha en regering och riksdag som önskar tillgång till all privat kommunikation, gör att flaggviftande får andra, tristare, historiska associationer än den festlighet dagen är ämnad att vara.

Ingen kommer i det offentliga firandet fokusera på att våra folkvalda som bäst håller på att montera ned demokrati och vår rätt till ett privatliv, att den ljusnande framtid definitivt inte är vår. Någon kommer sannolikt inte heller att ställa sig upp i en talarstol och berätta för svenska folket att FRA verkar ha begått ett allvarligt brott mot dem.

Blå-gula vajande fanor, snaps till sillen, dalahästar och knätofsar. Vi tycker inte om att trängas, är oerhörda naturromantiker och understundom relativt tystlåtna. Vi har vår gamla jantelag som håller oss ödmjuka eller nedtryckta, beroende på betraktare, och prillan ligger säker under läpparna här och var. Vi vill mest ha lite lugn och ro, och tittar vantroget på de som ogenererat slår på sin egen trumma men älskar Lasse Berghagen ändå. Generella etiketter på svensken är lättplacerade, och ibland lite humorframkallande.

Om jag inte vet precis allt om min granne, är det bra så. Det händer att det glunkas om att det är synd att vi inte umgås mer i närområden, att vi håller oss för oss själva. Men det anses inte onaturligt, mest bara lite tråkigt emellanåt. Det är helt i sin ordning att man inte vet om grannen röstar rött eller har en samling porrtidningar bakom skjulet. Kanske kan man gissa sig till att det är så, men det är också gissningar — och ska så vara.

Nu får ni ursäkta mitt bildspråk, några kanske blir generade — det ingår i det där som är helt normalt att inte behöva veta om andra. Men en av de mest äkt-svenska företeelserna jag känner till, att sitta med öppen dörr på dasset som har en fantastisk utsikt utanför, som många säkert haft nöjet att uppleva. Om någon krävde att få stå framför dörröppningen och titta på när man sitter på holken, skulle vi dra vi öronen åt oss. Det vore obehagligt, obekvämt och under normala omständigheter hade vi nog greppat något hårt och jagat bort den där sjuka personen som beter sig såpass onaturligt.

Men tvingas du att acceptera att någon har mer rätt att titta på än du har rätt till en privat stund, ja då förändrar du säkert ditt beteende för att undvika obehaget. Troligen förnekar du dig nöjet att sitta och fin-skita en stund, som min morfar brukade kalla det, vars utedass hade en vidunderlig utsikt.

Att någon läser dina privata konversationer handlar inte bokstavligt om att du sitter på dass och måste stå ut med att någon övervakar processen. Men jag känner samma sorts obehag situationen illustrerar, min sikt skyms i praktiken, och mina formuleringar och vad jag väljer att kommunicera till vilka, påverkas.

Det svenska, trygga, vackra är förändrat, det blir så, när någon står emellan sig och utsikten. Man flyttar på sig, justerar sitt beteende kanske rent av slutar att titta uppåt, utåt. Att vilja ha sikten fri är ett naturligt tillstånd och jag vet inte riktigt hur det kommer att påverka mig, nu när jag inte får ha det längre.

* * *

Missa inte Blogges digitala nationaldagstal. Ej heller: Rick Falkvinge, Erik Hultin, Attila, WitchBitch, Anna Troberg, Humblebee, Truth is reason, Endemoniada, Henrik Alexandersson, HAX igen, Alliansfritt Sverige, Trottens Betraktelser, Cattis Blogg, Bulten i Bo, Jonas Morian, AtotheK och andra sidan.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,