Alla har ju någon gång antingen tänkt eller sagt “det har inte du med att göra”. Det är en grundläggande frihet att kunna säga och tänka så. Den rätten håller på att tas ifrån oss. Steget att staten uttryckligen förbjuder oss att ha privata konversationer, när behovet av ett privatliv blir för utbrett, är överhängande ska man ta motiveringarna till varför massavlyssning införs på allvar.

Jag kan nästan höra det redan nu — “terroristerna gömmer sig bakom kryptering, och vi måste dessvärre be er upphöra med det, för hur ska vi annars kunna avgöra vilka som är terrorister? Vi tycker det är jättetråkigt, men det finns eventuellt ett hot i att ni håller saker hemliga för staten”. Tidigt hördes sådana tongångar i debatterna — “har du något att dölja eller?”. Att svaret är ja, trots att behovet av att förhålla sig privat sällan innebär att man begår några brott, har inte bekymrat dessa individer. Steget är inte långt till att du begår ett brott genom att förhålla dig privat, helt enkelt. Även om det råkar gälla att du vill tala med din internet-psykolog via mail, eller läkare via mobiltelefonen.

Fler och fler i min omgivning börjar kryptera sin mailtrafik. Det är enklare än man tror, säger de till mig. Såklart, motivering spelar stor roll för hur hög man upplever tröskeln vara — måste man över, så måste man. Själv befinner jag mig i ett lite tjurigt “men det var väl då själva tusan att jag ska tvingas göra det”-stadie och känner mig smutsig av att ens behöva fundera över hur jag ska kunna dölja min privata kommunikation för staten.

Det enda sättet att garantera sig själv ett privat digitalt samtal blir ju såklart att kryptera det. Oavsett vad som sägs i debatten nu, har människor ett behov av privata samtal emellanåt. Saker som inte angår någon annan, än just den man behöver kommunicera något med för ögonblicket. Genom att kryptera skyddar man inte bara sig själv — man tar även ett ansvar för de man kommunicerar med.

Svenskarna är fortfarande i stort ovetande om vad FRA-lagen innebär. Sakta men säkert lär krypteringsvanor fortplanta sig bland människor emellertid, ungefär som installation av brandväggar och virusskydd har trängt in i medvetandet genom åren. För behovet av att kunna kommunicera privat kommer tveklöst att vara starkare än att vara “hjälpsam mot staten”. Några kommer att släpa efter tekniskt, det har vi ju sett när det gäller virusmedvetenhet osv. Människor som alldeles säkert inte har värre saker för sig än att skriva en rad till vänsterprasslet, ställa en fråga till en lokal politiker eller sin advokat.

Det finns ingen lag ännu, som uttryckligen förbjuder en privatperson att förhålla sig privat. Även om man i praktiken satt den rättigheten ur spel under nuvarande förutsättningar, då många inte ens börjat fundera över kryptering.

I dagens samhälle premierar vi rättvise- och kravmärkta produkter, vi får reda på vad företag har för värderingar och agerar efter det. Skulle vilja tipsa alla bredbandsleverantörer om att det finns en enorm marknad för enkla, men säkra, krypteringar av kommunikation, som skulle upplevas som samhällsmedvetet och positivt från ett internetbolag.

Då vi har större möjlighet till konsumentmakt än vi tydligen har att bli representerade etiskt och rättvist politiskt, kanske man ska fråga Telia, Tele2, Comhem, Bredbandsbolaget, Bahnhof och resten, om inte kryptering skulle kunna vara något att erbjuda oss? Har de teknisk möjlighet att genomföra en massiv kraftansträngning av det här slaget? Kan mobilsamtal till och med krypteras?

För än är det inte olagligt.

* * *

Fler som skriver i ämnet: Rick Falkvinge, Drottningsylt, WitchBitch, Enligt min Humla, josh igen, Lakes lakonismer, Erik Hultin, Sagor från livbåten, En dröm och en massa annat, Bloggtidningen, Alliansens lilla röda, Basic Personligt, andra sidan, andra sidan igen, .Kaliber och Bloggen Bent.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,