Det blir obehagligt när man läser Anders Wiks vad jag antar syftar till att vara en “försonande” debattartikel — man får känslan av att FRA är sin alldeles egna värld. Han smular t.ex. sönder enskilda politikers argument (inkl försvarsministerns) som använts för att övertyga svenskar om lagens behov (att man skulle kunna fånga upp terrorister) som om det vore det mest naturliga i världen. Intrycket ökar att politiker inte har en susning om vad det är de har röstat igenom.

Politikerna är naiva och vet inte vad de gör, men det gör FRA, skriver han utan att använda de orden. Lita på oss, menar han, för det måste man göra. Det står inte specificerat varför vi måste lita på tjänstemännen i FRA, men det är det enda alternativet. Igen står man som medborgare inför det orimliga valet att antingen tro på dem eller annars. Det är det där “eller annars” som aldrig motiveras tillfredsställande.

FRA har inte som intresse att åsamka svenska medborgare skada, skriver han, men paradoxen är ju att det är precis vad de gör. Människor påverkas av att vara avlyssnade, det spelar ingen roll hur motiveringen lyder till avlyssningen. Om “eller annars” innebär att FRA måste slå igen, så upplever jag det inte som att man förklarat tillräckligt tydligt varför det skulle vara så förskräckligt. Terroristhot avvärjer de inte, det skriver han ju klart och tydligt och människor skulle kunna leva i förvissning om att inte bli avlyssnade av sina egna.

En myndighet med självändamål går inte att lita på. FRAs blotta existens hotades, de hade gått ur tiden och något behövde göras. Avtal med USA skrevs och FRA skulle få befogenheter. Inte bara legalisera nuvarande verksamhet, utan utöka den kraftigt. Förtroendekapitalet för FRAs verksamhet påverkas dessutom negativt av att han inte förklarar hur något kan legaliseras utan att man brutit mot lagar tidigare. Det är nog få som tror på att FRA inte brutit mot några lagar i sin verksamhet.

Jag har dessutom svårt att köpa Carl Bildts argumentation om att vi behöver en svensk underrättelsetjänst eftersom vår självständighet hotas. Det som haltar är inte att vi skulle behöva svensk underrättelseverksamhet, det är för att uttrycket används för att motivera att alla svenskars privata kommunikation måste finnas tillgänglig för statlig verksamhet. Att skriva signalspaning när det rör sig om massavlyssning, anser jag vara ett sätt att föra människor bakom ljuset. Medborgare är nog med på signalspaning i stort, men massavlyssning vill vi inte veta av. Själva orden “svensk underrättelsetjänst” landar i kategori nyspråk när de används på det viset.

En samlad blick över hur man från politiskt håll undergräver demokrati och rättssäkerhet saknas. Det spelar ingen roll hur många tjänstemän på FRA det är som skriver debattartiklar och försäkrar att man kan lita på dem. Proportionalitetsprincipiella diskussioner lyser med sin frånvaro. FRA är inte det enda sättet man rycker undan mattan för sina medborgare.

Blogge bloggelito skriver väldigt bra om det här. Om ändamålsglidning och det bedrägeri som sker från politiskt håll. Hans avslutning får avsluta denna postning också:

Och varför inte erkänna att FRA-lagen till stora delar handlar om att bevara en existerande myndighet som kan anses ha värde? Det bästa vore att jämna FRA med marken, och att därefter skissa på vilka behov Sverige (inte USA) verkligen har av signalspaning. Först därefter kan en ny verksamhet byggas upp, i fullständig enlighet med demokratins alla spelregler. Det är nog med repressivt trams nu!

* * *

Andra bloggar som kommenterat: Privacy, piracy and politics, Syrrans granne, jj;n, Jinge, Motpol, Badlands Hyena, Som jag bäddar, Steve Lando, Surgubben, Frihetens vingar, Hitleresque, Scaber nestor, deep.edition, Basic Personligt, Svensson

* * *

Andra bloggar intressant om: , , , , , , , , ,