Fler än jag började fundera över hur lätt man kan hamna på avlyssningslistor, genom att ha turistat på “fel ställe” vid “fel tid” som rapporterat igår. Jesper Nihlén skriver och berättar hur han och hans fru får omvärdera sina semesterminnen.

GÄSTINLÄGG: Jag och en kompis, som också har en ren och fin mjölpåse, har skämtsamt skickat små tips om hur vi skall handskas med produktionen av våra kärnvapen och skrockat lite om hur avlyssnad man kan vara. Jag har också tänkt att jag kanske borde vara lite mindre nyfiken på vad de politiska extremisterna skriver på info14.com eller motkraft.net för att inte i onödan ge någon chans att misstänkliggöra mig, men det har ändå varit vaga tankar dominerade av känslan av att avlyssning och bevakning inte händer mig.

Så var det fram till Rapports inslag om personer som varit bevakade av FRA, där samtliga tyckte det var absurt att de blivit avlyssnade med tanke på vad de gjort. Jag och min fru satte oss ner och funderade på vad vi gjort. Tänk om vi ställt mjölpåsarna på något smutsigt ställe?

Jag hjälpte en gång en främmande kille som skulle servera falafel på en gatufest; jag förklarade hur ett fotogenkök funkade, gav honom skjuts hem och så fick han låna min telefon för att ringa några polare. Inget konstigt med detta, förutom att det var i början av juni 2001 och gatufesten slutade med att en kille blev skjuten i magen av en polis. Mitt mjöl är fortfarande rent, men ser det inte lite solkigt ut om man tittar på det ur vissa vinklar?

De som var med i Rapports inslag hade varit i Ryssland i en omvälvande tid, vilket fick mig och min fru att tänka på vår resa till Libanon hösten 2004. KLM hade erbjudande om billiga flyg till några metropoler och vi hade ett stort behov av att fly vardagen, så vi funderade i en minut och bokade flyg till Beirut. Vi blev helt hänförda av Beirut och Libanon och genomförde en resa som i våra ögon inte smutsade ner våra mjölpåsar det minsta, men nu undrar vi ju en del.

Visst var det lite dumt av oss att fotografera en läktare där presidenten skulle sitta två dagar senare på nationaldagsfirandet, vilket ju också framgick när vi blev omringade av ett tiotal beväpnade män(militärer från den libanesiska armén N.B.), ändå kändes det hoppingivande då vi efter en liten stund fick gå och en av de (troligtvis) värnpliktiga killarna tecknade åt oss bakom (underrättelse?) officerens rygg att det inte var någon fara.

Misstänkta kontakter måste ju också vara alla taxiresor (eller snarare ”serviiis”, det var billigare), eftersom samtliga verkade köras av sverigeälskande palestinska flyktingar i rätt gamla mercedesar med nödtorftigt igenspacklade skotthål. Vi funderar också på om det verkar misstänkt att ha besökt ruinerna av den romerska hippodromen i Sûr (Tyre i kartboken) och blivit runtvisade av en bister palestinsk flykting? Om den nyfikne tjänstemannen på FRA som granskar mitt fall hade sett min min när jag senare på ett kafé i Saida (Sidon) frågade innehavaren om vem killen med Kalashnikoven på bilderna som täckte en väggen var, och fick svaret ”that is mister Hassan Nasralla of the Hizballah”, så skulle haon med största säkerhet valt att hålla koll på någon annan.

Som om det inte i efterhand (till exempel i ljuset av det senaste kriget med Israel) var nog misstänkt att vi reste till det tills nyligen ockuperade södra Libanon så bestämde vi oss för att åka på en dagsutflykt till Baalbeck i norra Bekaadalen. Baalbeck är känt för den största och mest välbevarade romerska ruinen utanför Italien och Bekaadalen är känt för ett lite märkligt vin och för att det är Hizballahs hemmaplan.

Jag kan trösta den bevakande tjänstemannen med att det inte bara är haons underrättelsetjänst som är lite misstänksam mot besökare i denna del av Libanon. Vi kände faktiskt att det var lite märklig stämning i minibussen på vägen hem. Vi satt och pratade lågmält med en ungersk turist medan övriga satt tysta (förutom då en skäggig man väste ett ord som resulterade i den snabbaste släckningen av en cigarett jag sett sedan jag slutade högstadiet).

Efter en stunds diskret konfererande vände sig en tioårig kille mot oss och frågade barskt (ja, faktiskt!) ”Where you from? What you do in Baalbeck?”, och sedan, när vi stammat fram att vi var svenska turister, belönades vi med traktens bredaste leende och kommentaren ”Lebanese people and Hizballah welcomes you”. Tack, eller nåt? Stämningen lättade i alla fall och vi kunde bocka av ännu en av Libanons alla etniska och religiösa grupper såsom vänligt inställda till fred och svenska turister, och min bevakare skulle kunnat bocka av ännu ett möte med misstänkt subversiva element.

När vi kom hem skrattade folk artigt åt våra berättelser, Hizballah lät ju lite farligt till exempel, men nu vet alla att de stöds av Iran och vill ta makten i Libanon och världen. När vi kom hem beskrev vi vårt hotells läge som att det låg nära strandpromenaden, nu lägger vi till att det var ett stenkast ifrån stället där förre premiärministern Rafiq Hariri sprängdes i bitar. Mjölet smutsas ner i efterhand.

Jag måste nog skriva till FRA och fråga om de ”har något på mig”. Inte för att jag vet vad jag skall göra med svaret, grunderna för bedömning av mjöl lär väl hinna växla både en och två gånger innan jag får möjlighet att resa till USA nästa gång. Kan man kontakta U.S. Immigration och få ett förhandsbesked innan man åker, så man slipper vara orolig för att ungarnas första intryck av landet blir att pappa fick vända och åka hem?

JESPER NIHLÉN

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,