Läste lite om blondinbella och funderar lite över reaktionerna på hennes redogörelse över ett övergrepp som begicks mot henne. Det verkar som om de flesta fokuserar helt på henne som person och därmed ger sig själva frikort från någon form av resonemang kring övergrepp. Eftersom hon irriterat folk, i viss mån till och med medvetet och sagt sig skita i det, så kanske det är lätt hänt.

Men även om man kan resonera sig blå i ansiktet om att hon har ett eget ansvar, så saknar jag empatin — som t.ex. ett trafikoffer tveklöst skulle få. Trots att en person som inte sett sig för ordentligt innan h*n gått över gatan och blivit påkörd nog kan anses ha sig själv att skylla. Jag undrar varför en ung kvinna ska acceptera att få fingrar uppkörda i underlivet, utan att få reagera med ilska eller (ev. missriktad) rädsla. Sablar man ner på ett offer för att h*n är den h*n är, övergår det lätt till att övergreppet antas vara okej. Det är en skapligt kuslig sidoeffekt som inte många verkar tänka på.

För att spinna vidare på trafikoffer-analogin. Om någon blivit påkörd skulle man förstå om personen blir rädd för bilar eller överreagerar på olika sätt. Men allmänintresset och samhällsvinsten väger över, och en önskan om förbud mot bilar skulle aldrig tas hänsyn till. Där syns det varför och hur man väljer att prioritera men empatin råder det ingen brist på. Finns det någon liknande prioritering i resonemang kring övergrepp, syns inte det.

Det kan mycket väl vara så att det är en försvarsmekanism för ett värde som inte alls rör sig om att man tycker att övergrepp är okej. Vad det värdet skulle bestå i, kan jag bara spekulera i. Är det så att kvinnor måste debatt-tekniskt “tolerera” övergrepp, för att inte män ska behöva utstå förbud om att vistas utomhus, eller så? Dylika galna förslag har ju dryftats, faktiskt. Men alltför få verkar vara “tänkande” när de tar ställning och blixtsnabbt är man nere i “hon förtjänade det, den horan”-träsket — onyanserat och fördömande, och jävligt sorgligt faktiskt.

Thomas Tvivlaren gjorde ett försök i en bloggpostning för en tid sedan, att tala om ett “basalt ansvar”, där jag deltog i en intressant diskussion i kommentarerna. Han trycker på att det innebär en viss självbevarelsedrift att välja vad man gör och i vilka sammanhang. Så är det, det är en verklighet man måste ta hänsyn till. Mitt bidrag till diskussionen var att även om det är sant att det är så, är det trots allt ruskigt trist att behöva begränsa sitt liv, att inte kunna resa eller göra det man vill, för att man till syvende och sidst måste fundera över hur man skyddar sig själv mot hemskheter. Något som han inte hade några problem att känna empati för.

Thomas text och efterföljande diskussion är en avart i det allmänna surret, det är nästan uteslutande svart eller vitt som gäller till vardags. Folk gör det alldeles åt helsike för lätt för sig, upplever jag det som. “Snygga brudar” ska täckas över och hålla sig hemma blir slutsatsen de inte ens är medvetna om att de bidrar till, när de sablar ner på ett eller annat offer som är fokus för uppmärksamheten. I deras huvud kanske just det specifika offret var fel ute, men övergrepp är fortfarande fel — sådan inställning eller nyans syns i vilket fall som helst inte. De som känner sig träffade som potentiella offer, ser bara att någon är fel ute och kommentarer signalerar att man som offer inte förtjänar empati.

Om inte män ska låsas in efter mörkrets inbrott, ska rimligtvis inte kvinnor heller behöva befinna sig i en sådan situation, det tycker jag någonstans är självklart. Att båda könen sedan löper risk att bli utsatta för våld (män t.o.m. mer än kvinnor) när de är ute bland andra människor, är dessvärre ett faktum. Riskerna överdrivs, men de finns där. Är vi som samhälle villiga att acceptera det, beredda att betala priset? Då borde det inte vara svårt att uppbåda lite förståelse. Möjligen kan empati för offren i sig till och med vara “uppfostrande” i brist på bättre ord, och inspirera till förändring av vad man i dag måste uppfatta som rätt hänsynslösa attityder.

Jag är tämligen övertygad om att en överväldigande majoritet av människor som uttrycker sig enkelspårigt i just den här och liknande frågor, gärna vill dejta trots allt. Träffa någon att antingen ha sex med eller bli kär i. Utvecklingen man hjälper till att driva är dock att alla hålls separerade från varandra. Ironiskt nog klarar man sig bättre, när man har lite erfarenhet man måste tillåtas få tillgodogöra sig. Det låter istället som att tjejer ska uppfostras till att vara sexualfientliga, annars är de horor(!), ungefär (och sådana kan man ju inte respektera gu’bevars…) — eller så ska männen låsas in för att de är män — inget är rimligt som alternativ som jag ser det.

Blondinbella gjorde ett misstag. Mannen som höll fast henne begick ett övergrepp. När man glömmer det ena till fördel för det andra, blir debatten snedvriden, och innan man fattar vad som händer, hamnar vi i moralistiska diskussioner, som vi sett, vilka inte sällan leder till lagstiftning som slår hårt och fel. Det kan rent av gälla utegångsförbud för män, eller som tidigare renodlad moralterror mot kvinnor som har en hälsosam inställning till sin sexualitet.

Vi har väl egentligen bara oss själva att skylla för att vi inte tänker oss för innan vi öppnar käften. Betyder det att vi som samhälle ska acceptera orättvis lagstiftning eller onyanserad samhällsutveckling då?

* * *

Några andra som tyckt till: Herr Klokbok, Blogge blogglito, Motbilder, Jinge, Anneli Malmgren

* * *

Andra bloggar om: , , , ,