Ingvar Åkesson gillar inte att begrepp som “Stasi” och “KGB” används i debatten om FRA-lagen. Det är faktiskt inte särskilt förvånande att de namnen används, med tanke på att just sådana organisationer gavs rätt till medborgares privata kommunikation. Hur bättre illustrera vad något är principiellt än att använda sig av historiska facit, liksom? Sen vill han återigen trycka på att det inte handlar om att “snoka” på vanligt folk — och undviker problematiken med att installation av knutpunkter som får tillgång till allas brev, är själva kränkningen, och tillhandahåller möjlighet till just sådana saker.

Sten Tolgfors skriver i SvD och pratar förbi problematiken minst lika mycket som Åkesson. Visst är det kul som omväxling att en regeringsrepresentant nu äntligen lättar på förlåten, men jösses… Eftersom FRA nu berättat att de åstadkommit bra saker (och då utan att kommentera det faktum att det åstadkoms utan tillgång till allmän avlyssning) ska vi utan att kunna konfirmera påståendenas riktighet känna oss lugnade, tycker Sten. Sen så är det ju det där med att andra länder minsann lyssnar i kabel — ett påstående som heller aldrig underbyggts av några egentliga bevis. Vi ska liksom bara vara rädda för något som de säger har anledning att skrämma oss. Samtidigt ska vi inte ska oroa oss för det mer närstående problemet — att all privat kommunikation görs tillgänglig för staten. Ett hot vi ser, känner igen historiskt och inte minst protesterar mot.

Kan inte låta bli att slänga in detta också: Nördarna är tydligen Hollywoods hårdaste påtryckargrupp, och ett Frankensteins monster… inspiration till den svenska artikeln i DN är en krönika i Variety skriven av Brian Lowry. Men det verkar också som att artikeln av Marc Graser fått tillhandahålla lite matnyttigt. Undrar om det blir lite mycket “Frankenstein” av mig att påpeka var orginalartiklarna finns att hitta medelst länkar? Kanske, med tanke på att attityden verkar vara något annorlunda i ursprungsskick.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,