Utvecklingen i samhället gjorde att behovet av att etikettera tonårsperioden uppstod. Mellanläget mellan barndom och vuxenskap hade tidigare inte existerat, man klev helt enkelt från det ena till det andra omgående, oftast i samband med konfirmationen. Regelbundet försöker vuxengenerationerna “förstå” tonåringar, trots att man numer själv garanterat ingått i den etiketteringen tidigare i livet. Det är som om att när man inte ingår i grupperingen så blir förutsättningen att man inte förstår den — vilket inte sällan uttrycks i form av renodlad skräck. Liksom tonåringar som inte förståtts av vuxengenerationerna genom tiderna, befinner sig bloggande i fokus numer.

Via Mymlan hittar jag Beiersdorfs tusende inlägg, där han berättar om sina olika arbetsgivares reaktioner på hans bloggande, vilka sällan verkar ha varit baserade på ett förtroende för mediet. Eller ett förtroende för att han ska vara mediet vuxet nog får man nästan intryck av. Hans inlägg blir ett intressant komplement till Karin Rebas artikel om det respektlösa tonfall som råder emellanåt mellan bloggare och gammelmedia.

Att vara bloggare idag innebär plötsligt att man representerar något större än sig själv, trots att det funnits bloggare i tiotalet år. En naturlig följd antagligen, när något övergår från en förhållandevis obskyr tillvaro till en allmängiltig företeelse i samhället, precis som “fenomenet” tonåringar. En följd av att utvecklingen har lett till detta uttryckssätt och det blir vanligare att folk använder sig av det. Något att fundera över och förhålla sig till, och ibland lite oväntat med tanke på att man som bloggare oftast inte representerar någon annan än just sig själv.

Beiersdorfs inlägg fick mig återigen att fundera över hur arbetsgivare ska förhålla sig till sina bloggande anställda. Även om hur anställda bör förhålla sig till sina arbetsgivares åsikter om bloggande.

Utan att förringa önskemål om att mäkla fred mellan tidningar och bloggare medelst råd om att “växa upp”, håller jag med Rebas om att det finns större dilemmor än den emellanåt (och ibland nödvändiga) gnissliga relationen mellan “gammelmedia” och “bloggosfären”. Men kanske hänger det ihop. Den mediala misstänksamheten mot bloggare färgar inte minst allmänhetens intryck och attityd.

Man ska heller inte inte förringa sambandet till att mediala uttryckssätt traditionellt inneburit att någon varit tolkare och framförare av information, bortom allmänhetens kontroll. Arbetsgivares rädsla för att t.ex. framstå som inkompetenta eller driva ett “dåligt företag” i ett medialt sammanhang misstänker jag lever ganska stark. Så länge de olika mediala uttrycken framstår som “makthavare” kommer de att skapa rädsla.

Skillnaden är att man idag faktiskt inte behöver stå svarslös, “makten” finns inom räckhåll. För liksom de anställda, kan en arbetsgivare också blogga och föra fram sin syn på saker och ting. Förhoppningsvis lever inte motsättningarna kvar lika envist, och inte sällan oerhört hårt vinklat, som det gör av någon anledning när det handlar om tonåringar. Men jag tar det inte för otroligt att det kommer att förbli svårt att släppa garden för “gruppen man inte tillhör” — och det gäller oss alla.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,