Jag saknar visioner från våra politiker. Eller rättare sagt — om man ska tolka det som görs från politiskt håll finns det anledning att ifrågasätta visionerna. När jag läser att man försöker lappa ihop istället för att riva upp en dålig lag bara för att man inte tror att man kan riva upp den, blir jag mörkrädd. Jag blir inte rädd för vad terrorister kan göra, eller vilka andra hot som nu kan fantiseras ihop, jag blir rädd för våra politiker. För vårt samhälleliga masspsyke.

Hur visionerar man det sam- och framtida svenska samhället? Att det inte går att undvika kontrollsamhället? Är det är något “som bara händer” och som måste accepteras?

Just nu uppfostras vi medborgare till att likt den misshandlade parten i ett förhållande lära oss leva med förtryck. “Han är ju snäll ibland.” Kanske ska vi rent av känna det som en seger att vi inte får det som vi vill, bara vi får lägga till lite regler för hur förtrycket får gå till.

Det är dags för en ny kampanj — dags att börja maila våra representanter i riksdagen igen. Låta dem veta att vi faktiskt vill riva upp lagen. Passa på att fråga dem vad de har för visioner om det framtida samhället. Detta har jag nu skickat till alla politiker, oavsett hur de ställer sig i FRA-debatten:

Kära politiker,

Jag skriver till dig och alla andra i riksdagen angående den senaste tidens debatt om FRA-lagen. Det framstår som klart och tydligt för mig, att det enda vettiga alternativet är att riva upp lagen. Att inte tillåta installation av utrustning som speglar all information som passerar i kablarna till tredje part, är redan i höst av yttersta vikt.

De närmaste månaderna kommer vi att anfallas av datalagringsdirektiv, telekompaket och vi skräms av det lilla vi fått veta om ACTA-avtalet, förhandlingar som bedrivs i hemlighet. PKU-registret ska släppas till polisen, brev ska förses med rfid-chip för att kunna spåras. Vi kommer dessutom tvingas underkasta oss hemlig dataavläsning, utan att vara misstänkta för brott. Ett flertal lagar har sedan tidigare redan trätt i kraft som urvattnat rättssäkerhet och demokrati.

Sammantaget med FRA-lagen ser vår framtida personliga frihet och vårt rörelseutrymme ut att bli minimalt. Åsikter och tankar ska vara staten tillhanda både i realtid (med FRA-lagens försorg) och retroaktivt (med datalagringsdirektivets försorg). Vi befinner oss under ständig attack från statligt håll, utan att vara skyldiga till några brott, och oron är stor för vad detta innebär.

Är du som politiker medveten om att framtidsvisionerna ni, medvetet eller inte, bidrar till alienerar era väljare? Ska verkligen vi medborgare snällt backa undan för dessa attacker och acceptera att vi ständigt måste bevisa oss vara oskyldiga? Vad har du personligen för visioner och tankar om hur vi som land ska se framtiden an? Ditt svar kommer att redovisas på min blogg, opassande.se.

Med vänliga hälsningar
Emma Marie Andersson

Förhoppningsvis är ni inte trötta på att bråka med politikerna om detta. Det vore fruktansvärt om vi har i det här utmattningskriget körts över pga att vi inte orkade slå på argumenten längre.

Till sist: Läste Mikael Odenbergs inlägg i FRA-debatten, där han talar om att det handlar om spioneri och om man motsätter sig det är man lite skum helt enkelt. Hela inlägget är lite förlegat — han har inte hängt med i svängarna och texten baseras på hans initiala syfte, som egentligen för länge sedan sågats pga konsekvenserna för hur lagen är upplagd. Uppdatering; Klamberg gör processen kort med Odenberg. Vackert.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,