Jag kommer på mig själv med att tänka “historien upprepar sig”. Detta stressande att få igenom FRA-lagen har gjort att vi nu sitter med en lista med 15 punkter som inte riktigt passar ihop med verkligheten. Det vill säga — hur saker och ting fungerar i praktiken i jämförelse med tanken bakom listan.

Det finns inte något som heter, eller ens fungerar som, trafikstråk i kablarna. Vi ska få reda på vad som menas så småningom, sägs det. Men bara det att ett ord används som inte ens är applicerbart på digital trafik är illavarslande. Återigen finner vi oss ställda inför syfte och konsekvens.

Syftet — som väl Camilla Lindberg stått för mest vad det verkar medialt — är bra. Rättssäkerhet och precisering av vad det används till, jättebra. Konsekvensen, den som många skeptiska bloggare funderade över från allra första början, syns inte tydligt i det här läget. Det är och har alltid varit själva konsekvensen som varit problemet.

Genom att göra den osynlig, har en oväntad möjlighet att dra igenom massavlyssning som koncept öppnat sig, trots Lindbergs ståndaktighet. Risken är överhängande att hon har använts som sköld för att driva igenom det ändå.

Det är alltså här det stora problemet uppenbarar sig. Ingen riktigt kan, eller vill, förklara om det tekniskt fortfarande är fråga om att all trafik speglas till tredje part. Det må vara FRA, en ny myndighet eller en specialdomstol — har trafiken tänkts styras över till tredje part?

Massavlyssning är massavlyssning, oavsett vilka det är som förvaltar trafiken och i dagsläget verkar det vara precis vad som kommer att hända.

Vad får rättssäkerheten för bäring i argumentationen, när alla får avlyssnas? Det hade behövts tid att fundera över om vi som demokratisk stat över huvud taget vill ha allmän avlyssning i privat kommunikation. Den tiden är ingen i ledande position i riksdagen villig att ge oss.

Till och med oppositionen indikerar nu att de inte alls är lika sugna på att riva upp lagen vid nästa val längre. Massavlyssningen var inte det primära problemet för socialdemokraterna, utan rättsapparaten runt omkring, vilka som har tillgång och kontroll.

Jag tycker att punkten “13. Om information från själavårdande samtal skall komma till FRA måste den omedelbart förstöras” säger allt. Brev som handlar om själavård ska “slängas” heter det — men då måste man inse att NÅGON TAGIT DEL av det för att veta att det ska slängas.

Hela principen att någon tar del av trafiken för att avgöra om ett brev inte har med staten att göra, men det är staten som avgör om det är så — är oerhört skrämmande.

Framöver ska vi behöva ta hänsyn till att någon annan än den vi faktiskt skriver till också läser eller lyssnar på ett eller annat sätt. Det kommer garanterat att förändra sätten vi kommunicerar på, och det kommer garanterat att innebära att man väljer bort kommunikation i lägen då den kanske är livsnödvändig.

Sedan återstår frågan om vilka vi kommunicerar med. För krypterar vi trafiken — så är det ändå värdefullt för staten att veta vilka vi pratar med, och hur ofta. Det går att dra massiva, och i de flesta fall felaktiga, slutsatser av detta.

Journalister kan inte längre garantera något källskydd — något de är bundna i lag att göra. Kommunikation som sker med journalister är lika öppen som för alla andra. Har någon tipsat om oegentligheter är det en enkel sak att titta på vilka som kommunicerat med vilka. Man behöver inte ens läsa innehåll i brev eller lyssna av samtal.

Installerad utrustning som möjliggör ingående avlyssning av varje enskild svensk som kommunicerar digitalt — via telefoner, brev — eller vad de besöker för sidor på internet, vilken bank de använder sig av osv osv. Hur kommer det att användas i framtiden? Vilka kommer att ha kontroll över detta?

Frågan är om vi som land verkligen vill gå den här vägen. En fråga som sex kvinnor i folkpartiet egentligen inte skulle behöva tvingas lösa i hemliga förhandlingar under oerhörd press.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,