Så vad gör vi nu? Alldeles uppenbart är inte media med på noterna — kanske är det för tidigt för dem att hänga på. Traditionellt (lite lattjo att man kan säga så numer) så ligger tidningarna några dagar efter bloggosfären. Ibland veckor efter — ni minns väl hur det var i början av juni när mediala reaktioner efterlystes med ökande desperation?

Ursäkter som att “man kan inte få allt” är oacceptabla när det gäller en såpass viktig princip som massavlyssning. Men “oacceptabelt” som begrepp är bara relevant om den det riktas mot har förstått problematiken. Vet man inte att det de facto handlar om just det, då blir det lite körigt. Hur kan man på ett lättfattligt vis informera de som behöver veta?

Man skulle kunna utsätta riksdagsledamöter för ett regelrätt läxförhör idag och se vilka slags kunskaper de besitter och utgå därifrån. Tillsammans kanske vi sedan kan sätta ihop ett informationspaket, och sedan kanske följa upp med ett nytt läxförhör. Ja, jag vet, de borde rimligen vara införstådda med hur pass allvarlig den här frågan är. Men alla är inte det och det ligger i sakens natur politiskt att inte alla vet allt.

Exempelvis har Christian Engström (pp) inlett kommunikation med en ledamot som helt missat personuppgiftslagen som satts upp för FRAs räkning. Det är nog bra att försöka bilda riksdagsledamöter, på samma sätt som vi bildar varandra. För det handlar väldigt mycket om kunskap. Det är möjligt att de hör våra åsikter, men de är inte lika informerade som vi är i denna fråga. Risken finns att man inte förstår vad åsikterna grundas i. Men det är inte helt lätt — eftersom det råder osäkerhet om vad den nya omarbetade lagen innebär.

Några frågor:
• Lagen som voterades igenom den 18 juni — innebar den att svenska folket kunde massavlyssnas?
• De förbättringar som är på förslag nu — innebär dessa att svenska folket kan massavlyssnas?
• Vad står det i FRAs egna version av personuppgiftslagen?

Hjälp mig fylla på med en massa frågor, så drar vi iväg det sen. Riksdagsledamöter som inte besvarar frågorna hängs ut rejält, tycker jag. Det börjar bli dags att alla förstår sitt individuella ansvar för vad som håller på att ske. Det handlar denna gång inte om att debattera med politikerna — det handlar om att känna dem på pulsen. Hur mycket vet de och hur mycket är de villiga att lära sig.

Stoppafralagen.nu har i en analys gått igenom de nya förutsättningarna, och slutsatsen är dyster. Ja, det handlar om massavlyssning. Staten bereds tillgång till all privat kommunikation. Vet inte våra förtroendevalda om detta, så ska vi se till att de blir vederbörligen informerade. Det kanske kan vara bra om traditionell media blir varse detta faktum också.

Sedan återstår en hel del principsdiskussioner. Moralaspekten av vad som förekommit hittills måste upp till ytan. Regering och riksdag måste ställas till svars för hur den här frågan har behandlats.

Den enda gången Sten Tolgfors ens erkänt att det handlat om massavlyssning var för att sälja uppfattningen att det NU äntligen inte är massavlyssning längre. Detta tycker jag att han ska avkrävas ansvar för. Om en minister i flera månaders tid förnekar ett så pass viktigt faktum, ska han minst baske mig ställas till svars. Varför var aldrig regeringen ärliga om massavlyssningsaspekten?

De sex folkpartikvinnorna har blivit lurade sägs det — eller, så har de inte blivit lurade men tvingats ge upp förhandlingarna. Det finns lite olika aspekter av det, personligen tycker jag att detta är en alldeles för stor fråga för att enstaka riksdagsledamöter ska tvingas förhandla om det. Bara det är en fundering man kan föra fram till sina representanter om t.ex. de tekniska aspekterna är för stora att ta sig an. Hur rimligt är det att en såpass stor och viktig fråga som massavlyssning sker bakom lyckta dörrar i en partiförhandling?

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,