Du sitter i en bil på väg någonstans. Plötsligt blir du nedflaggad av en kontrollant som undrar vart du är på väg och varför. Nio fall av tio kanske det inte spelar någon roll att någon undrar över detta — men den tionde gången tycker du inte att personen i fråga har med saken att göra. Varje gång du blir nedflaggad emellertid, så känns det med största sannolikhet för jävligt att behöva redogöra för sina förehavanden, även om det inte spelar någon roll vart du är på väg.

Det är en lyxsituation för några av oss att känna igen den indignationen och förstå vad den innebär. Våra barn och ungdomar uppfostras för fullt att anse det naturligt att ständigt vara bevakade. Självklart kommer de att ha samma behov av att förhålla sig privata med sina göromål — men man löser situationen. Man lär sig ljuga och lura systemen. Vi uppfostrar helt enkelt generationer av barn till lögnare. För är övervakningen ett naturligt tillstånd, kommer talangen att ljuga bli precis lika naturlig.

Jag minns när jag lärde känna en kvinna som flytt undan järnridån, under tidigt 80-tal. Hon hade inga som helst dubier när det gällde att slå blå dunster i ögonen på vem som nu råkade intressera sig för henne. Hon blev förvånad över min inställning att förhålla mig ärlig — varför bjuda på ärlighet när man är garanterat säker med en lögn? Jag förstod det inte då, tyckte mest att hon hade problem med karaktären, att hon borde förstå att hon inte behövde göra det hon gjorde. Idag förstår jag bättre. Att leva under ständig påpassning, sätter sina spår på människor. Man lär sig ett sätt att leva, det blir ett sätt att överleva till och med. Hon behövde den talangen, mer än jag någonsin kunde förstå.

Varför vi som samhälle idag inte ser några alternativ till kameraövervakning är oroande.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,