I natt blev för första gång en svart man president i USA. Hela processen har kunnat följas via tv, tidningar och kanske framför allt internet. Där har det funnits många kommentatorer att välja mellan, bland annat livebloggade bisonblogg, som svepte nätet och plockade upp intressanta saker och det har diskuterats i chattkanaler och postats inlägg på forum.

Det har för en stor del av Sveriges befolkning blivit helt naturligt att delta och påverka i politiska processer. Närheten till politiken och förståelse för den har till och med inspirerat till ett nytt politiskt parti som växt fram i Europa. Fram tills nu, har det varit en förutsättning på papper att alla människor är välkomna in i den politiska processen och påverka. När principen implementeras på riktigt och i stor skala genom det digitala intåget, är det inte helt lätt att leva efter den. Krafter drar mot överförmynderi och regelrätta tvångsmedel i reaktion mot utvecklingen, istället för att försöka förstå den — och det oroar.

Det finns flera sätt att skaka om riksdagen på; att skriva mail till dem till exempel. Väldigt många redovisar svar de fått från riksdagsledamöter angående IPRED och FRA på forum, siter och bloggar. I bloggen Rättshaverist kan man exempelvis se fyra olika svar. Det borde vara en nyhet i sig att riksdagsledamöter får hundratals mail i enskilda frågor, men saknar alla former av rapportering angående detta i traditionell media.

Folk ligger i — de lägger ner sin fritid och sitt engagemang. Det är inte en handfull människor, det handlar om. Hundratals, kanske tusentals, försöker på olika sätt att göra sig hörda i politiska sammanhang. Väldigt ofta med gemensam bas för åsikter, rakt över alla partigränser. Och nästan alltid med gedigen kunskap i botten.

Deltagarkulturen är här och den kommer inte att försvinna. Deltagarkultur innebär lika mycket att man remixar en låt, som framför sina synpunkter och försök till förädling av ogenomtänkta lagförslag eller rent av få bort dem helt. För i lagstiftandets ädla konst ingår att inse när det inte behövs lagar. Deltagarkultur innebär en chans för politiker att delta också. Den är helt jämlik. Trots det bemöts väljare oftast med öronbedövande tystnad, eller rent av arrogans. Inte sällan anses en kritisk eller motstående synpunkt vara aggressiv eller rent av hotfullt dessutom, som om att inte hålla med är att vara farlig.

Vi vet inte vad vi talar om, får vi ofta höra. Vi har missförstått. Frustrerat ser vi hur skon egentligen är på andra foten, och vi lägger mycket energi på att försöka göra oss förstådda. Frågan är — är politiker redo för den här sortens deltagarkultur?

Rick Falkvinge (pp) berättar hur mycket stöd piratpartiet får som aldrig syns utåt av olika anledningar. Inspirerad av Oscar Swartz tydliga ställningstagande som piratpartist, och med tanke på att det är den femte november, uppmanar Rick alla som kan att kliva ur de digitala garderoberna.

Redan har det ramlat in flera kommentarer hos honom, och andra har bloggat, där de presenterar sig, sina yrken och sitt politiska val. Det är inte någon hemlighet att jag är piratpartist, för mig är det inte svårt alls att hörsamma detta:

Jag är piratpartist, och väldigt stolt över att ingå i den rörelsen.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,