Det talas om bloggbävning igen — kanske ett uttryck inte jag (heller) egentligen vill vara med och skapa inflation av. Men det är onekligen talande att det behövs ord för att beskriva att folk protesterar, och hur de gör det. Tittarstorm var ordet tidigare — lyssnarna rasar, telefonväxeln nedringd, känns bekant. Nu är det bloggstorm eller nätilska.

Ett litet stickspår blir att det inte riktigt känns som om det är “människor” som är involverade i protestvågen, ännu så länge. Även om det handlar om facebook; 22000+ har gått med i gruppen mot privatpolislagen. 11000+ har dessutom skrivit på en namninsamlingslista hittills. Det har inte riktigt gått in än att det är människor som utgör internet, och inget annat.

Det är alltså människor som är förbannade, oroade och sätter ord på det. Tidigare handlade det på sin höjd om något hundratal när det snackades om stormar. Numer finns det inte några logistiska hinder för att klicka med och visa deltagande och det syns. Man använder sig av de medel man har talang och möjlighet till. Att bidra med sina åsikter och lära sig av andras — och hänger tätt ihop med fildelning som egentligen bara är ett av alla uttryck av deltagarkultur som pågår online.

Man ska gärna låta sig påverkas dessutom, utvecklas och lära sig, och helst ska spiralen lyfta uppåt i kunskapsvirveln. Problemen uppstår när den nya kulturen möter den gamla; där information och åsiktsutbyten går i en rak linje, uppifrån och ner. Så fort prestige blir inblandat blir det svårare och sällan eller aldrig läser man om hur mänskligheten nu faktiskt äntligen lär sig ödmjukhet, på riktigt, rakt framför ögonen på varandra. Aldrig är vi så snälla som när någon tar tillbaka ett förfluget ord. För vi vet hur det känns.

Hur många har inte fått böja sig inför bättre vetande och skrapa på foten och erkänna sig vara fel ute? Precis varenda en som ingår i deltagarkulturen. Gör man inte det, slutar folk att lyssna — och framför allt, de slutar kommunicera med dig. Det är den värsta behandlingen man kan få online, att tigas ihjäl.

Detta sitter vi just nu och inte bara lär oss, utan lever i, medans man politiskt signalerar en hållning som är precis tvärtom. Politiker som anser det vara lugnast med en tigande församling inser därför inte riktigt vad det är de gör. “Ni har inte förstått” är en ihärdig synpunkt som kommer farandes ner i huvudet på oss. Prestige är sannerligen inte raderat bland nätinvånarna, men vi “lär om oss” för varje dag som går. Vi utvecklas i både kunnande och karaktär och politikerna står still, ibland rör de sig till och med bakåt till vår förskräckelse.

Vi snackar IPRED såklart. Rättssäkerhet. ACTA. FRA. Lagar och handelsavtal som är specialskrivna för att tysta horder av människor. För att få dem att sluta utvecklas genom att kommunicera fritt. “Nej nej”, säger säkert en politiker som bromsar, “det är klart att vi inte vill att ni ska vara tysta”. Men handlingarna säger det. Lagstiftningen berättar det klart och tydligt. Ni vill inte att vi ska utvecklas, ni vill tiga ihjäl oss säger ni med era handlingar. Det värsta är att ni inte förstår det. Och det handlar inte enbart om att lyssna, eller tala, det handlar om att ingå i en dialog.

Nu säger Schlingman att man vill försöka hitta nya infallsvinklar till privatpolislagen. En kompromiss som diskuteras är tydligen att man ska kunna begära ut ip-nummer när fildelning skett i kommersiellt syfte. Man har lyssnat och därefter talat, men inte fört någon dialog; så det blir fel ändå.

Kommersiellt syfte för min del blir exempelvis när Bonniers använder sig av en fotografs bilder i en produkt utan att betala för det. Så jag antar att det inte är det det handlar om, även om det nog faktiskt finns ett visst behov av att hålla uppsikt över sådant. Kommersiellt syfte existerar inte när man laddar ner en låt för att lyssna på den. Det är de där som laddar ner en låt för att lyssna på som är målgruppen och kommer att fortsätta vara målgruppen för lagstiftningsförslag av den här typen.

För Ifpi tycker självklart att det är fantastiskt att få möjlighet att jaga sådana som fildelar i mindre omfattning. De där som egentligen inte begår ett tillräckligt stort lagbrott för att motivera utdelning av personliga uppgifter bakom en ip-adress. Om det inte är ett tillräckligt stort brott för polisens befogande så är det inte ett tillräckligt stort brott för någon annan, punkt slut. “Brottet” blir inte större för att det står en penningstark lobbyorganisation bakom.

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Vi älskar våra artister och vårt kulturliv. Men vi älskar vår nyvunna frihet också. Det pratas “till” oss men det lyssnas inte. När det äntligen lyssnas uppstår inte någon dialog. Dialogen är idag en livsnödvändighet. Den finns här, den lever och frodas och ingen är beredd att ge upp den.

Ibland undrar jag om dialogen kommer att uppstå, på riktigt, från de som behöver vara med och forma utvecklingen av den sociala sfären online. Upphovsrättsinnehavare, till exempel, framför allt av den äldre skolan. De där i vars namn man genomför fullkomligt skräckinjagande förändringar i lagstiftning som hotar demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet.

Vi måste uppdatera upphovsrättslagstiftningen säger vi, och och menar inte nödvändigtvis att upphovsrätt ska rivas upp. Som det uppfattas tydligen. Vi måste stärka upphovsrättslagstiftningen säger en lobbyist, och menar nödvändigtvis inte att det är artisternas intressen som ska bevakas. Det ljugs och används okvädingsord så det står härliga till — och ur detta träsk av bittra känslor ska en lag grävas fram till varje pris som helst.

Hur man än vänder och vrider på det är artister, tonsättare och i princip alla kulturarbetare de stora förlorarna. Man ska inte glömma att av de pengar som drivits in i Danmark har inte en enda krona gått till dessa. De framhålls ofta och gärna vara förlorarna på fildelning, och även om jag personligen inte anser att fildelning skapar några förlorare — framstår det som en enorm lose-lose-situation för kulturarbetare och kreatörer som ställer upp bakom kostymernas planer att detaljstyra och kontrollera människor.

De ger inte bara upp sina möjligheter till en bra dialog med sina fans, de måste dessutom själva stå ut med att leva i ett rättsosäkert samhälle.

Vi som protesterar vill ställa upp för upphovsrättsinnehavarna — men det gör vi genom att motarbeta tankar om privatpolislagar. Vi kämpar nämligen även för kultursektorn, alla vi tusentals människor som protesterar mot inskränkningar och undergrävande av integritet och rättssäkerhet. Vi kämpar för artister, verkstadsarbetare, sjukskötare och allas, till och med politikers, rätt till privat kommunikation och ett rikt kulturliv.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,