Vaknade i morse till P3 Nyheter som hade ett reportage om Danmark och problemen med privatpoliserna där. Bilden som illustrerar nyheten blev en sån där oväntad skrattattack i ottan — ett kapat filmjölkspaket med texten: “IFPI filendank”. Vår reporter från Danmark, Ole Husgaard som berättade om historiken i vårt grannland härom sistens, skrev i ett mail och berättade om ett långt och slitsamt bråk mellan en vanlig medborgare och en advokat. En person anklagades för att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt, genom att länka till en sida märkt med creative commons från sin site; därifrån länkade siten i sin tur till ett forum, där en torrent kunde hittas. En torrentfil är heller inte en färdig fil med material, utan gör det istället möjligt för användare att koppla upp sig mot varandra och ladda ner. Bråket varande under flera år och nådde aldrig någon rättslig instans, men resulterade åtminstone i att advokaten, numer chef för danska antipiratbyrån, varnades av advokatsamfundet.

Länkning är en förutsättning för att internet ska över huvud taget fungera, och det har jag skrivit om många gånger. Påfallande ofta sneglas det på just länkningar som något elakartat från auktoritärt håll. Som jag försökte beskriva från min tvållåda i går kväll, så handlar det som social interaktion först och främst. Att hota med rättsliga overtyrer för att man länkar är en direkt attack mot människors kommunikation med varandra. En privatperson får det väldigt svårt att orka stå emot hotelser av det slaget som den danska chefen för antipiratbyrån utsätter människor för. Dessa och liknande attacker pekar på en värdeglidning, som deep ed kallar det och skriver tänkvärt om. Det är försent att förhindra gränslös kommunikation. Bråket är ett faktum och frågan är vilka medel man tänkt sig ska tas till för att få tyst på protesterna — hur långt är man beredd att gå?

Via internet — dvs, via människor som delar med sig av sin kunskap och erfarenhet och är tillgängliga för dialog, har jag lärt mig att det är viktigt att hålla koll på vad som sker i EU. Alldeles för länge har de varit “för långt borta” och har därmed lämnat vägen öppen för misshushållning av demokratiska metoder. Den 20 november ska riksdagen rösta om Lissabonfördraget. Kan någon läsare här dra sig till minnes om någon form av dialog med svenska folket föregått denna omröstning, eller om ens någon officiell information eller opinionsbildning förekommit ordentligt? Vad tycker de svenska politikerna om detta maktskifte bort från oss, och vad baserar de sina åsikter på? Spelar det någon roll vad vi väljare tycker?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,