Ja, inte fanken sjunger han särskilt bra, riktig skitilla får man nog säga och en extra dimension av roligt bara därför; LupusRex — filmsnutten underst i inlägget är ett utmärkt exempel på deltagarkulturen online. Niklas Strömstedt (som jag tycker verkar vara ytterst sympatisk, om än jag inte håller med om hans slutsatser kring IPRED-diskussionen), får stå till tjänst med sin gamla hit “Om”. Med ny text, aktualiserad av den pågående diskussionen och relevant på alla sätt. Jag har ingen aning om hur Strömstedt känner när han ser den, tar han illa vid sig att hans låt stöpts om på det här viset? Eller förstår han tankarna bakom?

Blir påmind om Gary Larson, som för tiotalet år sedan skrev ett öppet brev, och beskrev sin ångest över att andra la upp hans bilder online. Fokus var inte att han trodde sig förlora pengar, det var snarare en beskrivning av att tappa kontrollen över sina “barn”. Då, det var trots allt ett tag sedan, hörsammade fansen hans önskemål som var väldigt ödmjukt skrivet, och under flera år gick det inte att hitta en endaste Far Side-ruta online, för det var allmänt känt att han tyckte det var jobbigt.

Numer är det svårare för honom att hålla internet rent från hans bilder, men fortfarande skickar han ut samma brev, och fortfarande hörsammas det utan några större protester. Han kommer aldrig att bli vän med deltagarkulturen vad hans egna alster angår, och det känns bara korkat att försöka övertala honom genom att påpeka att nya generationer väntar som skulle älska Far Side, fick de bara chansen att upptäcka serien. Han behöver å andra sidan inte bekymra sig för inkomstbortfall, Far Side som franchise har varit väldigt lyckad.

När jag diskuterar deltagarkulturen med folk, där fildelning egentligen bara är en bit, så är det svårast att “försvara” den kontroll man tappar som kreatör. Det GÅR att försvara, genom att peka på hur positivt det varit för andra, men samtidigt har jag en viss förståelse för känslan över att en skapelse är som ens barn, och man vill hålla i tyglarna. Hur ber man någon släppa känslan av ansvar för sitt egna verk?

Skillnaden mellan det etablerade och det nya är ganska tydlig. De yngre generationerna kulturarbetare använder sig av möjligheterna de får att slå igenom istället, men motarbetas av det gamla systemet. De etablerade ser bara sitt vanliga “jobb” som de är bra på, försvinna, och undrar hur i helsike de ska kunna fortsätta vara kreativa. Personligen tror jag det handlar väldigt lite om betalning, dock, trots uttrycken om stöld, och handlar mer om känslor.

Remixkulturen kan yttra sig som i LupusRex alster nedan, som politiska kommentarer. Där är det helt klart inte något som påverkar försäljningen av Strömstedts gamla hit. Eller den dyslesbisk bidrog med i FRA-debatten, som är ett klockrent upphovsrättsbrott, hur man än vänder och vrider på det. Och inte minst den uppsjö av andra sådana filmer musiksatta på olika sätt. Samma kultur yttrar sig i mer seriöst skapad musik också.

Deltagarkulturen kommer inte att kunna omvandlas till traditionell mottagarkultur, och är en stor bit av problemet. Att en låt aktualiseras på det här viset, vägs emot att låtskrivaren i fråga inte haft någon kontroll över processen. Man kan hårdra det till att handla om något man inte vill bli sammankopplad med, hur mycket pengar man än skulle tjäna på det, och kanske blir lättare att förstå då.

Allt kulturskapande vilar oftast på vad andra tidigare gjort, emellertid, i form av inspiration och återanvändning. De som klarat sig bäst, är de som accepterar det nya. De som får det svårast är de som inte kan acceptera tanken på att de ingår i en värld av skapande. Inte nödvändigtvis svårt som i dåligt kassaflöde, men för att det KÄNNS jobbigt eller rent av oacceptabelt.

Som jag ser det, är det det som är pudelns kärna, snos det något är det initiativet och kontrollen, och kanske ska diskussionen handla om det istället. För någonstans tror jag att den tröskeln går att komma över, när man väl förstår den underliggande positiva rörelsen bakom. Gör man inte det, så kan man i alla fall diskutera det, utan hot, utan rättsosäkra förnedringsprocesser. Och jag tror att man vill diskutera det.

Nu har det dykt upp lite artister som inte tycker att IPRED är bra, även om de inte jublar över fildelning, som ger mig anledning att tro på det. Tack och lov. Timbuktu, som jag berättade om i morse, exempelvis, och nu också Basshunter och Timo Räisänen. Johan Rheborg säger skitbra grejer på sin blogg också — och det känns som det behövs. Nyanserna är viktiga, vi behöver mer av det. Stoppa IPRED-lagen som bara eskalerar det negativa i diskussionen och öppna upp för nya vägar att kommunicera istället.

För säkerhets skull tänkte jag tillägga att — nej, jag är inte emot upphovsrätt. Jag är dessutom (alldeles för) glad i att köpa och betala för mig. Men jag köper ingenting numer som jag inte vill ha, och jag försöker förhålla mig informerad om vilka det är som inte vill bli nedladdade, sedda eller lyssnade till av mig utan att bli betalade först.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,