Erik Laakso undrar om piratpartiet har relevans i valen framöver. Detta inspirerat av Per Ankersjös inlägg om samma sak. Intressant nog tycker båda att det är ett problem att det riskerar tillkomma “politiska vildar” eftersom pp inte tar ställning i andra frågor än de de står för.

Dvs, det går inte att “veta” hur potentiella riksdagsledamöter ur piratpartiet kommer att rösta i andra frågor än sina egna. Intressant nog tror ingen att piratpartisterna kommer att rösta mot sitt egna partiprogram, i alla fall, vilket väl får ses som positivt.

Med tanke på att vi bönat och bett om modiga människor som skulle gå emot partilinjer och rösta för folket istället, blir det lite speciellt. När ska en politiker rösta med partiet och när ska de gå emot? Är det verkligen så att det finns ett rätt och ett fel svar här?

Jag läser det ändå inte som kritik av piratpartiet. Piratpartiet behövs uppenbarligen, och det är väl för all del synd att det är så. Hade vår representativa demokrati inte haft svagheter, hade vi inte utsatts för hot mot deltagarkulturen, massavlyssning eller ett frammarscherande kontrollsamhälle så hade inte piratpartiet existerat.

Utvecklingen har ju faktiskt lett till den här punkten då man anser att det inte finns andra vägar att gå än den parlamentariska. Beroende på var man står, är det antingen tråkigt att det politiska etablissemanget utmanats eller något det förtjänar. Men det egna ansvaret går inte att trolla bort oavsett. Utvecklingen som lett hit, har man varit med om att driva fram genom att inte vara lyhörda politiskt för samhällsförändringarna.

Om det gamla inte passar in hur det nya fungerar, finns det något självändamål med att indelningen i riksdagen måste se ut som det alltid gjort? Finns det någon särskild anledning till att det måste vara samma partier alltid, i ur och skur och i alla tider? Systemet som växt fram ur ett slags klass-samhälle som inte existerar längre.

Jag blir mer och mer övertygad om att i framtiden kommer uttryck som höger eller vänster i politiken framstå som lätt antikt. Det kommer att bli viktigare att ta ställning i enskilda frågor istället. Gammelpolitiken gör det redan på sätt och vis genom att snabbt försöka plocka in nischfrågor och göra de till sina. Vid valen är det bara ett fåtal frågor som diskuteras, och alla trängs på “mitten”.

Piratpartiet, ett typiskt fokusparti och inte hymlar med det, är ett exempel på var vi är på väg. Att sätta lampan på specifik problematik i syfte att lösa det, påbörjades egentligen av miljörörelsen under 80-talet. Fokuspartier har legat och puttrat rätt längre i utkanterna av den svenska politiken. Ju mer de etablerade partierna rör sig mot mitten, desto mer utrymme får “bortglömda” sakfrågor.

Vårt samhälle går mot en tid av delad kunskap. Dvs — man hjälper varandra att få reda på så mycket som möjligt i olika frågor. Alla och envar kan delta i dialogen, och gör det också. Partierna själva rör sig mot mer slutenhet och förbud mot öppna dialoger. Man pratar om entreprenörer som passar på när det gamla och etablerade vägrar förändra sig i fildelningsdebatten, och så sker naturligtvis också inom politiken.

Det börjar bli mindre viktigt med hela paketlösningar, och helpaketspartierna har ofrivilligt bidragit med den sortens utveckling själva med sina “valfokusfrågor” och bortglömda ideologier. Inte sällan handlar det om ganska små skillnader i ställningstaganden mellan blocken, men de säljs som om det vore avgrundsskillnader. En taktik som vanliga väljare börjar märka mer och mer, och inte sällan blir det en tävling i popularitet snarare än något annat.

Göran Persson förlorade i popularitet gentemot Fredrik Reinfeldt. Nu ska Reinfeldt pitchas mot Mona Sahlin. Lojaliteten för partier, och i längden ideologier, börjar försvinna i ganska stor omfattning. Det driver mot en tävling i uppmärksamhet. Mest uppmärksamhet vinner. Hittills har man gammelpolitiskt kunnat styra var uppmärksamheten ska läggas men numer finns internet.

Miljöpartiet får emellanåt stryk för att de är inne i matchen för maktens skull, inte sakfrågan de en gång hade som grund. Det är ett tecken i tiden, som jag ser det. Piratpartiet, vars inställning är att inte behövas i längden, framstår i det läget som mer smakligt i jämförelse. Det är inte fråga om att “gifta sig” med en rörelse på samma sätt som skett historiskt. Vi är polypolitiska idag, på gott och ont.

En hel och tydlig vision om var samhället ska ta ivägen är viktig trots allt. “Problemet” blir att även om man, så att säga, säljer politik som ideologi så måste man leva efter den också. FRA-debaclet drev just den principen till sin spets. Liberaler har fått utstå mycket mer kritik eftersom ideologin är precis den motsatta mot den förda politiken i detta sammanhang. Det går inte att lita på ideologidriven politik har vi lärt oss. Kvar finns sakfrågepolitik att utforska.

Så de stora elefanterna, moderaterna och socialdemokraterna, håller på att köra sig själva i diket. Inte på grund av sina ideologier, utan brist på att förhålla sig till dem. Samtidigt skapas nya ideologier, russin plockas ur det gamla, och nya skapas från de nya förutsättningarna i samhället.

När allt kommer omkring tycker jag det är ett hälsotecken hos svenskarna att de nu försöker förändra den politiska arenan som de inte känner sig representerade av längre. Det vi måste passa oss för är det nya klass-samhället som riskerar växa fram på kuppen, dock. De som är hemma i den digitala världen, och de som inte är det.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,