Det är nu 17 dagar kvar tills vi officiellt inträder det svenska kontrollsamhället. På andra sidan nyårsnatten är det lagligt att massavlyssna svenska medborgares privatkommunikation. Alldeles oavsett vem man än är, så har ingen rätt att förvänta sig att få kommunicera privat längre.

Några steg i taget har tagits för att lyfta fram oss till den här skiftet från demokrati till fascism. Över huvud taget får jag lätt svindel över att ta sådana ord som fascism i min mun när det handlar om vår riksdag. Det är en del av problemet — jag som är någorlunda insatt är till och med ovillig att acceptera hur illa det är. Majoriteten av befolkningen har inte den blekaste aning om vad som håller på att hända, misstänker jag. Någonstans på vägen har vårt samhälle gått från representativ demokrati till repressiv politik.

Spärren för det otänkbara har filats ner och flodportarna är nu öppnade. Datalagringsdirektiv, Telekompaket, ACTA, IPRED, IPRED2, FRA… det är den sammanlagda bilden som viktig när man diskuterar vår politiska utveckling. Ett samhälle som förbjuder privatliv och tvingar anklagade för brott att bevisa sin oskuld, är inte vad man normalt sett sätter i samband med en sund utveckling.

Hur alla undergrävanden av rättigheter kommer att förändra samhället i stort är en grannlaga uppgift att fundera över. En uppgift alldeles för få ur det officiella Sverige tar sig an. Inkompetenta politiker väljer istället att säga saker som att vi väljare “inte förstår”. Det stämmer i och för sig, jag förstår faktiskt inte deras strävan mot ett kontrollsamhälle. Det har aldrig varit en bra idé historiskt och har fördömts på längden och tvären, och jag förstår inte varför det plötsligt skulle vara en bra idé idag.

Jag köper heller inte argument om att det inte går att stoppa sådana här lagar, “för att EU har bestämt det”. Vi ingår i EU, vi är inte en vasallstat, vi har inte lagt våra vapen inför någons kejsares fötter och gett upp vår autonoma ställning, vad jag vet. Det är våra politiker som svikit sig själva och oss genom att sälja ut våra principer. Trygghet sägs vara orsaken, trots att vi under en längre tid levt i en tid då vi aldrig varit tryggare.

Jag tänker spjärna emot allt jag kan som i vilken annan situation som helst då jag blir tvingad in i något jag inte vill medverka till. Alternativet är för fruktansvärt att ens överväga — aldrig att jag överger min och andras rätt att få styra över våra egna tankar och åsikter. Men ibland undrar jag om inte fler skulle spjärna emot om de bara visste om att de behövde göra det. Hur många är medvetna om att de måste ställa till med ett jäkla liv precis nu för att inte förlora rätten att få bråka i framtiden?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,