Det har uppstått en rätt intressant diskussion omkring Årets Politiska Blogg ur ett höger-vänster-perspektiv. Flera upplever att vänsterinriktade bloggar är för dåligt representerade. Laksoo skrev om det, sen har Brockman gjort en rejäl insats och gått igenom (s)-bloggar för att se hur de ingår i länkkulturen.

Blogge har analyserat, liksom deep|ed, och Svensson tror att det är svårt att få upp vänsterbloggar på listan när omröstning sker från en liberal blogg. Alla har hur vettiga synpunkter som helst — och framför allt vimlar det av goda råd om hur man förhåller sig till sin blogg, och till andra bloggare, för att synas.

Själv klickade jag in på listan och fick lätt svindel för att det är så otroligt få kvinnor med bland topplaceringarna.

Så när Charlotte följde upp sin höger-sotis med penis-avund istället (klockrena rubriksättningar), blev jag lite glad att jag inte var ensam om den funderingen. Det är förbaskat få kvinnor som lyckas profilera sig som politiska bloggare.

Det var bloggbävningen som vann omröstningen inbillar jag mig. När jag bläddrar tillbaka i arkivet så saknades det inte kvinnor i debatten. Det var dessutom tvärpolitiskt representerat, samt bloggar som normalt sett inte är politiska i sin inriktning var med, så nomineringar och röster hade alla möjligheter att vara mer diversifierade, då ändå ett fokus kring just FRA-debatten syns rätt tydligt bland de som nominerats.

Det handlar mycket om att hänga ihop och stötta varandra, det kan man utläsa av råden som vimlar angående höger-vänstertankarna. Detsamma gäller kvinnor som bloggar. Hur jäkla fjantigt det än låter måste vi lyfta fram varandra. Jag gör det själv, ofta medvetet, men det går säkert att göra mer.

Man ska heller inte glömma att i efterdyningarna av bloggbävningen har vi flera gånger kunnat läsa att det inte fanns några kvinnor med i vågen av protester. Påståendet har blivit till sanning någonstans på vägen, och det är förbaskat tråkigt tycker jag. Blir man osynliggjord på det här viset är inte lösningen att peppa kvinnor att blogga mer om politik som i alla fall jag primärt frestades att göra.

Det handlar om själva kampanjandet kring tävlingen, tror jag. Förra året aktiverade jag mig för att pusha för Isabella Lund, som i mitt tycke drog ett oerhört tungt lass praktiskt taget ensam mot gammelmedia och som inspirerade många av oss att stödja henne aktivt. Vårt stöd till henne var en faktor som gjorde skillnad tror jag. I år fanns det inte någon sådan självklar kandidat, även om jag kampanjade för Klamberg i en postning, som jag tyckte gjorde skillnad 2008.

Summa sumarum; det fanns inte någon självklar blogg att lyfta fram i år, för vi jobbade tillsammans i bloggbävningen och ingen var egentligen mer värd priset än någon annan. Framför allt är inte någons delaktighet mindre värd för att de “glömdes bort” i nomineringar och röstningar. Vill vi se någorlunda jämn fördelning mellan olika grupper så måste vi se till att fixa det själva, se till att inte någon glöms bort, ett delikat dilemma bland ett gäng individualister.

När man kampanjar för en blogg kan man sätta agendan för vad man tycker är viktigt för att en blogg ska få priset, där och då. Hur man bloggar, innehållet i bloggen, specifika samhällshändelser, eller viktiga frågor som lätt hamnar i skymundan. Det är i vilket fall som helst en lärdom jag tänker ta med mig till nästa gång Björn drar igång Årets Politiska Blogg.

För det är nödvändigtvis inte den blogg som lästs mest som förtjänar det bäst.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,