För inte alls särskilt länge sedan jämställdes upphovsrättsintrång medelst fildelning med snatteri; inte minst var uttrycket “palla äpplen” vanligt. Att jag personligen inte ens tycker att fildelning är så allvarligt som snatteri (vilket i jämförelse med andra brott jag inte heller tycker är särskilt allvarligt) må väl vara en sak. Men vad hände med de tankarna generellt; när blev pallande av äpplen liktydigt med samhällsfarligt beteende?

Medina-rapporten från EU visar sig, förutom vilja lägga sig i svenskt rättsförfarande genom att klassa The Pirate Bay som olagligt, vara ytterligare ett sätt att smyga in skivbolagens nya favoritåtgärd; att stänga av internet för fildelare. För att citera mig själv:

Människor lever sina liv på internet idag. Man går till banken, shoppar, skriver brev, studerar, umgås, förkovrar sig, följer nyheter, bloggar, söker jobb, och inte minst aktiverar sig online. Att ha laddat ner en låt kan i vissas ögon vara fel, men är det så fel att man inte ens får existera i det digitala samhället? Proportionerna är helt förvridna.

Motsvarigheten skulle vara att min mormor som emellanåt spelade in en låt från “Ring så spelar vi” på sin kassettbandspelare, inte skulle få lämna huset, inte få skriva brev, inte betala sina räkningar osv, om någon kom på henne. Dessutom, skulle inte hennes familj få göra det heller, för i praktiken innebär en kapad internetuppkoppling detsamma som att en hel familj straffas.

Ovanstående utgår från att mormor gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång. Är man som anklagad inte det, skapar ny lagstiftning sämre möjligheter för att kämpa emot och man är rökt. På Irland, exempelvis, räcker det i princip med anklagelse därom, för upphovsrättsorganisationer ska vända sig direkt till nätoperatörer. I praktiken drabbas även oskyldiga och som vd-n för Universal konstaterade; det bryr de sig inte om för ändamålet helgar medlen och de tar till vilka medel som helst.

Mycket handlar om okunskap — “jamen om det nu är olagligt måste man ju kunna se till att lagen efterlevs”. Så inser man inte att konsekvenserna blir ett omotiverat hårt slag i människors vardag, skyldiga eller inte. Syfte och konsekvenser har det skrivits mycket om när det handlar om FRA-lagarna, och det är ett tema som är genomgående för alla kontrollagar som dyker upp.

Syftet är si eller så — många gånger helt förståeliga och acceptabla. Konsekvenserna, å sin sida, hamnar alldeles uppåt väggarna och är därmed helt oacceptabla. Det är inte okej att läsa alla människors privata kommunikation i förhoppning att hitta eventuella brottslingar, kanske framför allt inte när brottslighet omdefinieras att inbegripa äppel-pallare, helt utan folklig förankring.

Även om det är helt okej att vilja fånga brottslingar såklart, så görs inte det genom att göra oss alla till kriminella. En kriminalitet som ligger och kluckar så smått är till exempel de tillfällen när man vill kommunicera utan statens insyn (utan att för den sakens skull planera ett brott). De som krypterar sina mail anses vara bus, helt enkelt för att de krypterar.

Lagar som datalagringsdirektivet, Ipred ett och två, handelsavtalet ACTA och nu senast medina-rapporten från EU har alla det gemensamt att man från olika håll attackerar människors frihet, via internet. Men det sprider sig ut i vardagen på många olika sätt och det gäller att vi är på vår vakt. Det handlar om kontroll. Vem eller vilka ska kontrollera internet och i förlängningen oss medborgare.

Om två veckor är det dags för rättegången mot The Pirate Bay. Det är inte bara de killarna som står inför skranket. Upphovsrättsindustrin har lyckats få ställa alla våra rättigheter till svars för att bevara en affärsmodell som gått ur tiden.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,