Jag tänkte att jag var “klar” med Dagens Nyheters nedsättande artikel om människors engagemang, ville egentligen släppa det och gå vidare. Men Fredrik Federley lyckades få ilskan att blossa upp igen:

Det ska ha stått i en PR-plan att Annie Johansson och jag skulle utmålas som svikare. Rätt många i blogosfären köpte ju sedermera den delen av PR-planen. Och återigen så visar det sig att fråganvare sig är svart eller vit och att det som kan te sig som ett folkligt stöd som så ofta är hanterat via ekonomiska intressen och PR-byråer.

Vi har förstått i efterhand att vi inte “hade rätt till” att bli besvikna på insatsen från Fredrik Federley och Annie Johansson. Detta för att de inte hade tänkt sig att stötta de väljare som lagt sin förhoppning på dem, har jag fått intryck av — vi missförstod tydligen. Skulle det föreställa att vår besvikelse var styrd eller sponsrad?

Maken till överförmyndarkapacitet blandat med självbedrägeri får man leta efter. De kanske inte lurades med flit, fine, men besvikelsen var förbaske mig hur äkta som helst och att Fredrik väljer att spotta på detta är osmakligt. Jag förstår inte alls vad han upplever sig vinna på detta.

Amanda Brihed förnekar för övrigt helt att någon sponsring förekommit för Svart Måndag och Niclas Starow bjuder in pressen att delta i ett korspolitiskt möte för att spåna hur arbetet mot integritetskränkande lagar ska fortsätta. Rick Falkvinge har inte samarbetat med HAX (som hängs extra i artikeln) och Lakooma.

Stoppafralagen.nu har gett ut ett pressmeddelande om sin insats (där även jag nämns) och beskriver det precis så som jag uppfattade det — ett oavlönat engagemang mot en fruktansvärd lag. Det är bara att konstatera att de “fakta” artikeln är uppbyggd av är falska. Vanliga hederliga sociala sammanhang som uppstått ur engagemanget har förvridits intill oigenkännlighet. Som om det vore fult att folk drar åt samma håll.

Väldigt många har skrivit om detta: Johanna Nylander ironiserar friskt, vilket även Badlands Hyena gör. Klara sätter på sig sina journalistglasögon i sin analys över artikeln. JensO ifrågasätter de politiska motiven bakom artikeln. Deep|ed konstaterar att bloggosfären hade varit tyst hade inte frågan engagerat. Hartman tycker att vi till och med ska ta och organisera oss lite bättre (och det är inte utan att jag håller med).

Mitt i steget tycker att DNs artikel visar hur man vill skriva om historien. Erik Hultin undrar dessutom vilka det var som stod bakom centerupproret? Oavsiktligt intressant blir det att Svensson och Dick Erixon båda väljer att förutsätta att DNs artikel har meriter. Christopher Kullenberg tycker däremot att artikeln är slarvigt skriven och bidrar med en analys.

Jag undrar vad det här kommer att göra för DNs förtroendekapital i längden. Grävande journalistik är oerhört viktigt för samhället. En analys över bloggbävningen eller flera borde göras. Vad händer när en större mängd människor ser sig missrepresenterade i ett sådant sammanhang? Och än värre, några kanske känner obehag och aktar sig för att yttra sig om integritetssamhället framöver. Är det verkligen en av Sveriges största morgontidningars uppgift? Att trycka ner människor på lösa boliner för att de engagerat sig i en fråga som är viktig?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,