Musiken blir en klassfråga, skriver Linus Brännström och använder sig av Bob Hund som exempel. Gruppen har sålt sin första singel på flera år via tradera — en dubplate i ett exemplar som sitter fast i en fysisk skivspelare. Brännström upplever det som att artister framöver kommer att sälja exklusivitet för galet mycket pengar och resterande befolkning får väl nöja sig med att sjunga i duschen eller nåt, antar jag att han menar.
Nu är försäljning av exklusivitet inte något nytt. Många artister har fått fin-fin betalning för att spela på födelsedagsparty och fester i största allmänhet för privatpersoner och företag som haft råd. När var kultur någonsin INTE en klassfråga, måste man då fråga? Undrar om det egentligen först nu är något vanligt folk tycker är naturligt att ha tillgång till, faktiskt. Ett naturligt tillstånd som Brännström till och med känner sig delaktig i, ironiskt nog.
Själv får jag intryck av att det snarare handlar om ett konstverk, en installation, än något annat som gruppen genomfört. Ganska kul tilltag, till och med. Dessutom ges det inget sken av att inte releasa “som vanligt” när man läser på Bob Hunds hemsida. Tror att bandet oförskyllt får se sig vara slagträ i en debatt som inte alltid är klockren.
Isobel Hadley Kamptz skriver (som vanligt) fantastiskt bra i Expressen. Missa inte.
Jag undrar samma sak som Mårtensson — varför framstår det som att det är antipiratbyrån som gjort ett beslag av en “piratserver”?
Till och med jag blir rädd när jag läser det här.
* * *
Andra bloggar om: fildelning, bob hund, musik, internet, antipiratbyrån, upphovsrätt, ipred, politik
G+
Trackback
Mar 07, 2009 @ 16:22:24
Jag lämnar samma kommentar här som jag gjorde till Brännströms krönika.
(Jag vill dessutom vänligt påpeka att de inte använder versaler i bandnamnet – det är alltså bob hund och inte Bob Hund.)
Om man ska samla på sig samtliga utgåvor av en artist är det föga nytt att det ofta kostar åtskilliga summor att få tag på rubb och stubb.
Det finns promoskivor som är sjukt svåra att få tag på – det finns skivor som endast släppts till ett tillfälle, exempelvis en fest och då endast givits ut till särskilt inbjudna.
Som exempel här kan nämnas ‘Roffe 50! 15.01.91′ – främst något för samlare av Roxette-skivor. 300 exemplar finnes och de delades ut till gästerna på EMIs svenska chefs – Rolf Nygren – 50-årskalas.
Bland annat finns det med en version av The Look som aldrig släppts på en vanlig skiva.
(Dock skäms jag inte det minsta för att säga att jag har köpt en bootleg som just den låten och andra riktigt svårtillgängliga låtar är med på.)
Och detta var redan i början av 90-talet.
Ska man tacka piraterna för det också?
(Och detta är definitivt inte den mest svåråtkomliga skivan för en Roxette-samlare.)
Att det finns saker som vanliga skivköpare aldrig kommer att få tag på är verkligen inget nytt. Tråkigt? Kanske. Fast i gengäld är det väl det som gör att det är så bra med Internet. Det blir inte längre helt omöjligt att få tag på låtarna – och man slipper dessutom gynna bootleg-industrin.
Om man ska se till “vanliga” skivor tycker jag att David Bowies ‘Best of Bowie’ är ett bra exempel på det här. Den kom ut 2002.
Jag saxar här lite ifrån Wikipedia:
“In each of the 21 territories that the album was released, it was given its own track listing, based upon which songs were most popular locally. In a number of countries, there were two versions – a single disc version, and a double disc version. All in all 63 tracks appear in at least one of the 20 different versions.”
Det kostar en hel del om du vill samla på dig alla de olika versionerna – det är förmodligen inte särskilt svårt att få tag på dem. Frågan du måste ställa dig själv är om det verkligen är värt det?
Just vad gäller bob hund skulle jag säga att det snarare rör sig om ett konstverk än en skiva.
Mar 07, 2009 @ 16:25:18
Det är som precis som du skriver genomgående så att APB framställs som den beslagtagande. Kanske för att polisen varit så ovillig att kommentera, eller kanske för att de verkligen vill odla bilden av sig själva som Belsebub.
Mar 07, 2009 @ 16:32:30
Sedan måste man ju förmodligen redan ha släppt en hel del redan, för att nå sådan status att man kan släppa exklusiva album för tiotusentals kronor.
Mar 07, 2009 @ 17:38:47
Det där med exklusivitet och att sälja förstaexemplar till högt pris skriver jag om här : http://jacobdexe.wordpress.com/2009/02/19/kan-marknaden-overleva-om-patent-forsvinner/
Handlar visserligen om patent, men går att översätta till upphovsrätt.
Jacobs senaste bloggpost..Storebror och Alexander Bard
Mar 07, 2009 @ 18:44:10
Apropå exklusiva skivor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Devil_Doll_(band)
“The first work of Devil Doll was The Mark of the Beast, recorded in Tivoli Studios, Ljubljana in the last half of 1987. [...] The Mark of the Beast was finished, and a single copy pressed, in February 1988. The cover to the album was painted by Mr. Doctor himself, who keeps the album in his home to this day. No other copies exist.”
Mar 07, 2009 @ 20:47:47
OMG! :D
Datorn tillhörde enligt Antipiratbyrån den hemliga fildelningsringen “Scenen”.
Scenen är en extremt sluten grupp it-kunniga personer runt om i världen som ligger bakom i stort sett all piratkopiering. I stort sett alla piratkopior på exempelvis Pirate Bay kommer ifrån scenen. Europas scenstruktur finns till stor del i Sverige
Källa: Antipitratbyrån
Mar 07, 2009 @ 21:28:09
Är det inte hejdlöst pinsamt att de presenterar “Scenen” som en organisation med vald ordförande och årsstämma :D
Mar 07, 2009 @ 21:30:27
Snild, jag måste nog dessvärre räkna mig till den ganska stora grupp svenskar som inte har någon inblick i den eventuellt existerande “Scenen” eller organisationsstrukturen kring oauktoriserad kommersiell (?) spridning av nyutgiven musik eller film. Om det inte vore för att jag redan anslutit mig till den växande skaran kritiker av det etablerade monopolmissbruket, så hade jag sannolikt varit en del av den tilltänkta målgruppen för den propaganda du citerar, fullt mottaglig för dess lögner.
Som det nu är känner jag igen propagandan enbart på vem som yttrar den, inte på dess innehåll. Jag tyr mig till auktoriteter, inte till min egen kunskap om saken. Det är inte ett i längden fungerande förhållningssätt.
Du hade lika gärna kunnat citera Antipiratbyråns påstående om att solen kommer att gå upp i morgon – det hade varit varken mer eller mindre trovärdigt, även om det sakligt sett hade varit sant.
Finns det någon objektiv framställning om denna “scen” som jag bör läsa och ta till mig, eller är det ungefär som att begära objektiva bevis för Guds existens?
Mar 07, 2009 @ 22:50:33
Det där med “scenen” är ju lite vagt, vem är det som bestämmer vem som är med i “scenen”. Dels har vi ju begreppet för demoscenen som mest pysslar med att koda ihop fräsiga demos, varav en del säkerligen överlappar en del med crackerscenen som knäcker kopieringsskydd, som säkerligen överlappar en del warezscenen och så vidare. Vem som helst kan ju själva påstå att de är med i “scenen” så att säga. Lite som grafitti ungefär skulle jag tro. Vem tror du är chef över “grafittiscenen” ? ;)
Minds senaste bloggpost..Problemet med mjukvarupatent
Mar 07, 2009 @ 23:33:15
Hmm, motsvarande: 16 000 filmer.
En DVD film ligger i genomsnitt på 8 gig: således skulle det krävas ca 128 TB för för att lagra motsvarande 16 000 kopior.
En Blu-Ray film ligger på ca 30 Gig: …
Blu-Ray versionen av Hereos säsong 1 tar upp ungefär 200+ Gig på en 1:1 kopia.
Hela ringen innehöll ca 65 TB data. (inkl mjukvara som kör skiten får man nog anta, OS etc,)
Själva har APB räknat på 4 GB per film. Antar att även dom tyckte att det skulle blivit alldeles för en stor siffra om dom räknat på 700 MB eller t om 1GB per film.
Men eftersom dom räknat på 4 GB, så kan man nog anta att denna FTP ring var precis som FTP servrar idag tenderar att användas till när det gäller “piratkopierat”, dvs 1:1 kopior, och inte kvartskvalitetskopior.
Således blir det ju väldigt relativt, då 65 TB (för hela ringen) endast skulle ha räckt till ungefär 325 1:1 kopior av Blu-Ray versionen av Heroes Säsong 1. Eller drygt 162 kopior av Blu-Ray versionen av Heroes Säsong 1 och Säsong 2.
Så så där värst långt räcker tydligen inte APBs propaganda. Särskilt inte heller om man tar med i beräkningen att dessa ringar tenderar till att mest bestå av vänner som delar kopior mellan sig själva, vilket ju är lagligt, men det är ju klart det är ju den avsevärda mängden som säger att det är olagligt, eller?
Lol MPAA och RIAA, eller som här APB och IFPI, ser nog oss som köper original i stora mängder som potentiellt väldigt stora problem, eftersom när vi använder “Fair Use” klausulen så är det ju inte samma sak som om man bara äger ett “normalt” antal original. :p
Mar 07, 2009 @ 23:42:35
@Anders Andersson: Jag läste TT:s skriverier om scenen och trodde knappt det var sant. Finns det ingen som helst faktakontroll längre? Då jag själv varit en del av den kan man med rätta ifrågasätta min objektivitet men jag ger dig i varje fall mitt perspektiv och försöker hålla mig någorlunda objektiv på vägen.
“Scenen” är en väldigt löst sammansatt och allt annat än homogen grupp datorintresserade. Det är egentligen det enda som är absolut gemensamt för de som hör till den.
Den svenska scenen uppstod i mångt och mycket på tiden då det häftigaste man kunde ha i datorväg var en Commodore 64 (för övrigt kan nämnas att många i nuvarande scenen fortfarande tycker att det stämmer). Datorentusiaster började stråla samman i sociala sammankomster där man till en början till stor del ägnade sig åt kopiering. Denna typ av sammankomster benämndes därför sedermera “copyparty”. Det här är otroligt viktigt att ta fasta på eftersom det a) visar på att själva kopieringen var en stor drivkraft och b) denna drivkraft senare kanaliserades inom en mängd skiftande områden vilket delvis ligger bakom det som senare benämndes “det stora IT-undret”.
Kort och gott, tack vare scenen och kopieringen så lades grunden till att Sverige fick en grupp människor med mycket hög IT-kunskap.
Jag nämnde tidigare att scenen inte är homogen. Detta yttrade sig tidigare i att olika scener byggdes beroende av dator. De främsta scendatorerna var tillverkade av Commodore. Redan nämnd är C64:an (som hade viss konkurrens av Sinclair ZX Spectrum, Atari 800 XL och MSX). Dessa sammanfattar i huvudsak “8-bitars scenen” (med avseende på processorernas adresseringsomfång). 16-bitars scenen kom med Commodore Amiga som hade konkurrens av Atari ST. En mycket blygsam scen fanns (främst i England) kring Acorn Archimedes.
När kunskapen kring datorerna blev större uppstod nya förgreningar och grupperingar inom scenen som helhet. Inledningsvis fanns som nämnt ett stort fokus på och kring kopiering, där knäckargrupper som tog bort kopieringsskydd hörde till elitkärnan. Ur detta uppstod demoscenen där man började skapa s.k. demos, dvs avancerade grafiska effekter kombinerad med musik. Fröet till demoscenen såddes för övrigt när crackergrupperna började lägga s.k. intros framför knäckningarna. Ett intro är i princip en enklare typ av ett demo. Ett demo bestod oftast av flera delar eller åtminstone på varandra följande effekter medan ett intro oftast bara var en enda scen av effekter. Demoscenen växte till sig vilket påverkade de sociala sammankomsterna. Från att ha varit enklare copypartyn växte företeelsen mycket tack vare demoscenen till att bli s.k. demokonvent. Förutom att dessa var större fanns här tävlingsmoment där man tävlade om att göra bäst och mest avancerade demona, bästa grafiken, bästa grafiken etc. Att det i Sverige med avseende på vår folkmängd och storlek finns så många spelföretag kan man åtminstone i sin linda helt tacka demoscenen för.
Hackerscenen (med avseende på den äldre definitionen som omfattar dataintrång) var i Sverige inte lika stor som de föregående scenerna (demo- resp. knäckarscenerna). I USA var förhållandet dock det omvända där det knappt någon demoscen men en stor hackerscen. Inte minst exemplifieras detta genom att de mest kända profilerna (Mitnick, Captain Crunch etc) och nyhetsbreven/magazinen (som Phrack och 2600) hemmahör i Staterna även om grupper som ex Chaos i Tyskland också är väl värda att nämna. Icke förty finns givetvis pga inriktningen mörkertal men generellt sätt bör det stämma.
Phreakingscenen, dvs den som inriktas på att tillgodogöra sig kommunikationer utan betalning var tätt sammanlänkad till hackerscenen även om inga täta skott egentligen finns mellan några av scenerna. Ofta hade scenmedlemmarna ett huvudområde men var för den sakens skulle inte okunnig om eller overksam inom de andra. Även phreakingscenen var större i USA men i Sverige fanns under en period under senare delen av 80-talet till början på 90-talet med betydande phreakingverksamhet inom blueboxing, telefonkort, PBX och några till. Phreaking förekom inte bara pga möjligheten att överföra data utan hade även en social komponent. Än en gång, människan är otroligt social till sin natur och när nya möjligheter uppstår till socialt interagerande och kommunikation så nyttjas de (med förbehållet att det i det här fallet enbart rörde en minoritet).
Värt att nämna är också att det även fanns en mindre hacker/phreakerscen med inriktning mot hårdvara. I Sverige fanns åtminstone en eller ett par sådana grupperingar av rang. I USA betydligt fler.
Den scen som Fjant-I-Kvadratbyrån mycket slarvigt och vilseledande klassar som “scenen” är den s.k. warezscenen. Warezscenen är (ofta sammankopplad med) knäckarscenen men har större fokus på (stor och) snabb spridning (0-day-warez). Tidigare var warezscenen till stor del och av praktiska skäl lokaliserad till USA och BBS:er. Möjligheterna att “phreaka samtal” var större dit vilket var den främsta orsaken till detta.
Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva men i stora drag så tror jag det där var en hyfsad sammanfattning av “scenen”. Fråga så kanske jag kan utveckla om behov uppstår. Invändningar mot det jag skrivit är också intressant.
Thomas Tvivlarens senaste bloggpost..Tvivlaren tackar och bockar
Mar 08, 2009 @ 01:43:38
Jag roades när jag läste att Antipiratbyrån anger “opinionsbildning för upphovsrätten” som en av sina uppgifter. Det enda denna och besläktade organisationer åstadkommit är att ha förvandlat “upphovsrätt” till ett fult ord. Jag har absolut _ingenting_ med fildelningskulturen att göra, ändå kände jag mig djupt beklämd när jag läste om APBs tillslag. Hade dessa dessutom stoppat ett gäng bankrånare på vägen ut, så hade jag självklart sympatiserat med rånarna – som är ofarliga för det demokratiska systemet och jämförelsevis ärliga i sitt uppsåt.
Ja, så bra fungerar APBs opinionsbildning…
Mar 08, 2009 @ 03:37:41
lol Thomas Tvivlaren, du snackar en ju nästan mest en massa skit, lol.
Hur många ord behövs för att tala om för folk att den sk “scenen” består av olika grupper av vänner som via varann känner varann direkt och indirekt?
Och förr i tiden “knäckte” man inte saker och ting för att knäcka saker och ting, utan för att göra det tillgängligt, eftersom det lokala utbudet var mest som det är idag, långt ifrån 100% av allting som egentligen existerar, men som alla ville ha tillgång till. Sen att man var så där lagom hemlighetsfull, hade bara med ego-boosten att göra, och i stort sett inget annat.
:-()
Mar 08, 2009 @ 12:52:14
“ringen innehöll ca 65 terabyte data ”
“Den beslagtagna datorn innehöll motsvarande 16 000 filmer ”
“De ansvariga hade försökt skydda sig genom en mängd olika tekniska skydd men Antipiratbyrån lyckades säkra bevisning.”
Det som får mig fundersam är uttrycken “ca 65..”, “motsvarande” och “tekniska skydd”.
Ingenstans nämner APB ett enda verk eller ens vilken typ av verk det skulle vara frågan om.
Det får mig att misstänka att polisen står med en PC som har en disk med krypterad data men ingen nyckel…..
Skulle det visa sig att inte heller detta beslag leder till de bevis som krävs så kanske polisen äntligen börjar fundera på om APB är en särskilt bra uppdragsgivare. I längden blir det ju lite pinsamt.
Accidental Pirates senaste bloggpost..Effektiv brottsbekämpning.
Mar 08, 2009 @ 17:27:55
@ST: Det jag skrev här ““Scenen” är en väldigt löst sammansatt och allt annat än homogen grupp datorintresserade. Det är egentligen det enda som är absolut gemensamt för de som hör till den.”
…tolkar jag som det du skrev här “Hur många ord behövs för att tala om för folk att den sk “scenen” består av olika grupper av vänner som via varann känner varann direkt och indirekt?”
Din kritik kan du för övrigt stoppa upp där solen sällan skiner om du inte har något mer konkret att komma med än så där. Tyckte du det jag skrev var “mycket” skrivet om scenen så tror jag faktiskt inte du har så mycket koll ur ett bredare perspektiv.
“Sen att man var så där lagom hemlighetsfull, hade bara med ego-boosten att göra, och i stort sett inget annat.”
Vilken scen pratar du om nu? Det kanske inte är übersmart att skylta med sitt riktiga namn inom phreaker/hacker/cracker-scenen? Givetvis finns alltid en ego-kickfaktor med i bilden men inom de scener jag nämnde är självbevarelsedriften också en viktig faktor.
Thomas Tvivlarens senaste bloggpost..Tvivlaren tackar och bockar
Mar 13, 2009 @ 18:04:43
Thomas, tack för det utförliga svaret på min fråga (som jag nästan hade glömt bort att jag ställt)! Det du skriver skulle kunna utgöra grundplåt till en eller flera artiklar i Wikipedia; det som finns där nu känns alltför tunt (och saknar dessutom källhänvisningar). Demoscenen förefaller bättre dokumenterad, men jag utgår från att det inte var den som Pontén åsyftade.
Jag känner igen mig i delar av det du skriver – inte i detaljerna, men i det sociala klimatet. Min situation är den att jag vid mitten av 1980-talet i praktiken bröt de eventuella kontakter med denna mikrokultur som jag kunde ha utvecklat, om jag inte hade koncentrerat mig på min yrkeskarriär. Detta skedde alltså innan ord som “scenen”, “warez”, “elite” hade fått allmän spridning i dessa sammanhang. Jag var mest bekymrad över den brottsstämpel som i massmedia hade drabbat hackerkulturen, samtidigt som jag ogillade de tämligen meningslösa försöken att förminska denna stämpel till en ren språkfråga (frågan om valet mellan orden “hacker” och “cracker”).
När jag några år senare faktiskt träffade på en 20 år yngre “cracker” blev jag nästan förvånad över att sterotypen från kvällstidningsreportagen faktiskt existerade, trots att jag anade att vi var avlägset släkt…
Man kan jämföra med mötet mellan homo sapiens sapiens och neandertalmänniskan i Europa för, säg, 30.000 år sedan – de talade förmodligen inte samma språk, de förekom i varandras mytologier, och de upplevde troligen den andre som skrämmande. Sedan vill jag låta vara osagt vilken av dem som bäst motsvarar crackern och vilken som är jag själv!
Det är förstås vanskligt att sätta etiketter på sub- och mikrokulturer och tro att de beskriver några verkliga förhållanden; i praktiken griper dessa kulturer in i varandra på ett ostrukturerat sätt som trotsar den systematiska beskrivningen, samtidigt som etiketterna får ett eget liv och skapar fiktiva kulturer som en del vill identifiera sig med och andra ta avstånd från. “Scenen” i Ponténs världsbild tycks vara just en sådan fiktiv kultur. När han sedan plockar ord och begrepp ur denna kultur blir det som att få veta att modermodemet har en kapacitet på en megabyte, vilket i sig är en helt enorm hastighet!
Vad jag ville säga är alltså att jag saknar de handfasta referensramar som krävs för att jag skall kunna förhålla mig till de individer och grupper som Pontén med anhang väljer att utmåla som sina fiender. Jag vill spontant ställa mig på dessa gruppers sida, men jag känner mig som en blind och ensam jätte som utan framgång försöker etablera kontakt med och hjälpa de väderkvarnar Don Quijote har fått för sig är jättar som han måste bekämpa. När dessa jättar inte existerar, måste jag ifrågasätta även min egen existens. Finns jag kanske också bara i Don Quijotes eller Henrik Ponténs fantasi? Är jag en köttkonservs dröm?