På Nya Zeeland beslutade man att införa avstängning av internetuppkoppling efter så lite som ett anklagande om fildelningsbrott. Anklagas man tre gånger, stängs man av — systemet kallas “three strikes”. NZ har dock beslutat att vänta lite med att föra in lagen, eftersom det (äntligen) framgått för politikerna att systemet inte är särskilt bra.

Google redovisade i samband med detta siffror på hur ofta felaktiga anklagelser sker. Över hälften av anklagelserna var riktade mot konkurrerande företag och över en tredjedel var direkt felaktiga anklagelser. De är dessutom noggranna med att påpeka att systemet missbrukas regelbundet.

In its submission, Google notes that more than half (57%) of the takedown notices it has received under the US Digital Millennium Copyright Act 1998, were sent by business targeting competitors and over one third (37%) of notices were not valid copyright claims.

Jag skrev i morse om hur man använder sig av “barnpornografi” som ursäkt för att censurera och styra vad folk ska ha tillgång till för sidor på internet. Här är en ytterligare variant: Så länge debatten fokuseras på att det är “fildelare” som ska kommas åt med avstängt internet, snåla ungdomar som borde veta sin plats, smygs ett sätt igenom att kontrollera marknader totalt. Jag har själv inte ens funderat över vad det gör för samhällsekonomin om etablerade företag kan lyckas stänga av andra företag från att existera online.

I Frankrike är makthavarna extremt hungriga på att införa den här sortens lagstiftning och ett antal försök har gjorts för att smyga in det i EU-direktiv. Det här är alltså inte något som försiggår på andra sidan jordklotet — utan är en seriös strategi som av någon anledning politiker går med på att överväga lite varstans.

Vidare har Google gjort ett uttalande emot den rådande utvecklingen mot kraftigare upphovsrättslagstiftning. De konstaterar, som jag berörde i inlägget om Nina Paley, att överdriven lagstiftning stryper kreativitet, utarma kultur och fri konkurrens. Google vill se mer flexibilitet i lagstiftningen som tillåter nya investeringar och innovationer utan rädsla att ansträngningarna ska skjutas ner med hjälp av restriktiv upphovsrättslagstiftning.

“While inadequate copyright protection can reduce incentives to create, excessive copyright protection can stifle creativity, choke innovation, impoverish culture and block free and fair competition. As both an intermediary and an innovator in online technologies, Google supports a flexible and adaptable legal framework that provides those who create and invest in new technologies the freedom to innovate without fear that their efforts will be hindered by an overly restrictive approach to copyright. Copyright must have sufficient flexibility so that new, legitimate and socially desirable uses, enabled by new technologies, can flourish.”

Rick Falkvinge gjorde en utläggning igår om hur våra svenska politiker sjabblat bort svensk innovativitet och Anna Troberg tar ansats från det inlägget och drar en del slutsatser:

Internet och världen utanför är samma sak. Vi jobbar, shoppar, umgås, dejtar, odlar hobbys, utbildar oss och mycket annat både på nätet och i den vanliga världen. Varför betraktas vi per definition som potentiella brottslingar i den ena halvan av vår verklighet, men inte i den andra? Och varför ser många inte att maktens kontrollbehov på nätet håller på att spilla över i den vanliga världen utanför nätet?

Som vanligt handlar det om att försöka ta ett steg tillbaka och se hela bilden. I mina tre postningar (Nina Paley, Wikileaks och Australien samt detta inlägg) har jag försökt täcka in några av de olika sidorna av den här problematiken, men skrapar endast på ytan. Jag vill dessutom återigen trycka på att detta är inte något som “händer någon annanstans“. Ovanstående påverkar oss i Sverige — och inte sällan via EU-direktiv.

Det kanske inte är syftet med lagstiftningen (som jag brukar tjata om) att verka mot den här sortens utveckling, men det är definitivt konsekvenserna. Konsekvenser som borde vara avgörande för hur man ställer sig till det och hur redo man är att välkomna särintressen som “rådgivare” och låter dessa direkt påverka utvecklingen.

Det lilla jag ser kanske bara är en bråkdel, vad mer finns det att fundera på?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,