Liza Marklund skriver om ett band som det tydligen går bra för. Fast ändå inte. Stockholm Stoner har bara sålt 350 exemplar och blivit fildelade 80.000 gånger, enligt artikeln krönikan. En tanke dyker upp — varför måste det vara exemplarsförsäljning som genererar pengar, varför ses inte vägar över att försöka nå de 80.000 som laddat ner deras musik?

Det står dessutom i direkt motsats till den besvikelse de känner över att traditionell media knappt uppmärksammar musiklivet. Varför inte stå i direktkontakt med fansen när traditionell media sviker? Istället är det tydligen bra att den marknadsföringspotentialen fildelning tillhandahåller stryps och förbjuds via Ipred-lagen, enligt bandets talesman. Hur nu det garanterar medial täckning.

Upp och nervända världen, ser man inte vad det är man säger? Jag önskar dem all framgång och hoppas att de hittar på olika sätt att nå de som gillar deras musik istället för att behandla dem som kriminella.

Fick, som om det var en tanke, ett mail från Nine Inch Nails precis efter jag läst Liza Marklunds artikel. De har varit smarta och försökt hålla kommunikationsvägarna öppna till de som delar deras musik. Nu erbjuder de ny tidigare outgiven musik från sig själva, Jane’s Addiction och Street Sweeper för nedladdning, i samband med att de annonserar den gemensamma turnéplanen.

Försöken att hitta nya smarta försäljnings- och distributionskanaler för musik motarbetas av licenshanteringen, kan man läsa i di. I DN kan man dessutom läsa hur smalare musik riskerar försvinna helt från marknaden pga förlängd upphovsrättsreglering i EU.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,