Ipredia har tagit fart rejält och jag konstaterar för vilken gång i ordningen vet jag inte, men internet är fantastiskt. Någon har reggat siten ipredia.se och via mail fick jag en packe hur snygga logotyper som helst från Patrik på polisstaten.com som man kan ladda ner och använda. Piratpartiet har dessutom gått ut med ett pressmeddelande där man uppmanar alla att vara med och bygga på kunskapssamhället som snabbt genererade en notis i DN.

ipredia_v1_notagline_reflect

Snart nog dök larmet upp — om man öppnar sitt nätverk hjälper man pedofiler. Om polisen skulle spåra en pedofil till mitt nätverk så lovar jag att låta nätverket gå med loggfiler så tar vi den jäveln. Svårare än så är det inte. Men mina grannar är inte pedofiler, törs jag säga med bestämdhet. Hade jag trott det nämligen, hade jag antingen anmält den personen eller inte bott här.

Man nämner inte att man på det viset säger “dina grannar går inte att lita på, lås in, stäng av, stryp”. För det är våra grannar, det är du och jag, det är den överväldigande majoriteten av människor i det här landet som man stigmatiserar på det där viset. Den förhärskande attityden om våra medmänniskor ska enligt vissa vara att förutsätta att alla är skurkar, banditer och på olika sätt ovärdiga.

Jag riskerar lite Goodwin här, men det var en allmän inställning i DDR att inte lita på sina grannar, eller ens sina närmaste vänner. Det ingick i samhällsskicket att alla skulle vara rädda och förtrycket blev på så vis till stora delar självdrivande. Jag tycker mig ana den sortens attityder från våra myndigheter allt oftare — varför vill de att vi ska vara rädda för varandra?

Jag vill inte bo och leva i ett sådant samhälle. Där det ska kännas läskigt att vara hjälpsam mot grannar eller önska intellektuell utveckling till alla som behöver det. Vi talar ju om miljoner människor här faktiskt. Människor.

Det överdrivs väldigt ofta om hur folk online inte beter sig som man gör “normalt”. Själv driver jag en av Sveriges mest lästa politiska bloggar och har i princip aldrig några problem med folk som kommer hit och kommenterar. Min besöksstatistik är naturligtvis inte i närheten av andra typer av populära bloggar, men tycker ändå att jag har tillräckligt för att kunna forma mig en realistisk uppfattning om “hur folk beter sig”.

Visst fanken blir jag förbannad en och annan gång på vad någon skriver — sällan visserligen, men det händer. Det man ska komma ihåg är att det krävs två för att dansa tango, jag är lika stor del i grälet som den jag upplever reta mig. De få gånger det händer är det dessutom vanligt att det efter lite dialog fram och tillbaka med den jag “grälar” med visar sig att det ofta rör sig om missförstånd. Antingen om vad jag skrivit eller vad jag trott att den som kommenterat menat.

Ibland undrar jag om jag befinner mig på samma internet som andra, men måste konstatera att det handlar om vilken nivå man individuellt anser vara “acceptabel” från andra människor. När någon framför en åsikt man inte håller med om, bör man varken bli arg eller rädd som regel. Har man en reflexartad känsla av att avvikande åsikt betyder konfrontation och fientlighet — ja, då tycker man nog att internet är extremt läskigt. Däremellan bor en gråzon och inte sällan “uppfostrar” vi varandra för att känna till våra egenheter och gränser.

För att kunskapssamhället ska kunna växa måste man ha en öppen debatt, våga låta människor tycka knäppa saker. Ibland måste den som är nervöst lagd vara den som höjer upp sig till den standard ett demokratiskt samhälle kräver, helt enkelt. För det duger inte att förutsätta att ens medmänniskor är skit, vill dig illa eller är allmänt drägg.

Visst, en och annan kanske skriver i affekt. Bara för att kommentaren står kvar i all tid och evighet betyder det att den som kommenterat går omkring och är arg ALLTID. Och ja, det finns idioter, men en idiot är inte per definition farlig. Ibland dyker det upp någon som till och med kan anses ha dårstatus. På tre år har jag haft EN sådan som emellanåt dammar av sin osunda besatthet av mig och bloggen.

Det stör mig inte. Det handlar om ren matematik. En dåre bland tusentals kommentarer talar sitt tydliga språk. Folk är generellt sett vettiga, hederliga och även om de emellanåt har åsikter som jag inte håller med om betyder det inte att det är något fel på dem. Det måste bli någon form av jäkla nivå på den här utvecklingen mot att omyndigförklara och skrämma människor. Inte sällan bara för att de råkar ha en avvikande åsikt än den lagstiftande församlingen.

Det är inte naturligt att låsa in sig och stänga av alla intryck av rädsla för våldsverkare och kriminella. Det är inte ett värdigt liv att gå omkring och vara skräckslagen för sina medmänniskor. Det naturliga borde vara att vi som samhälle är med och påverkar och underlättar för de som befinner sig i trångmål och ställer upp för varandra. Spä ut istället för att koncentrera ondska.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,