I en ordväxling om huruvida fildelning var stöld mellan Henrik Pontén och Rick Falkvinge på TV4:s Kvällsöppet, sa Pontén: “Ni stjäl en köpare.” Han menade säkert inte att Piratpartiet gör det, utan att den nya tekniken stjäl presumtiva köpare av dvd- och cd-skivor.

Jag tyckte det var ett ovanligt intressant argument, för en gångs skull, från lobbyn. Kanske inte så mycket för att det är någon slags allmän vilja att förvägra upphovsrättsinnehavare ett köp av cd- och dvd-skivor — även om vi är några som inte förmår oss att köpa från vissa producerade saker längre. Utan för att vi förvägras möjligheter att köpa annat till förmån för en produkt få vill ha längre.

I en läsvärd diskussion hos Herr Klokbok som undrar hur han ska tjäna pengar, tog jag upp det där med piratkopierade klockor. Frågan är om den som köper en billig kopia för nån hundring skulle ha varit en köpare av en äkta Rolex, el.dyl, om inte piratkopian fanns? Det känns lite som olika demografier — rent marknadsmässig torde inte piratkopian konkurrera med den äkta varan inbillar jag mig. Även om Rolex säkert inte vill vattna ur exklusiviteten med att bära deras klockor, gissar jag, men själv undrar jag om inte kopiorna ökar på känslan av att den äkta klockan är åtråvärd.

Nu för tiden blir det mindre intressant för folk att samla på sig filmer i bokhyllan. De flesta som digitaliserat sin tillvaro vill hellre ha filerna på någon hårddisk. Dra fram fjärrkontrollen och välja mellan de olika titlarna, köra det de känner sig sugna på. Filformaten varierar beroende på tekniska lösningar man valt.

Här befinner sig konsumenterna. Men var befinner sig sådana ordentliga tjänster? Var finns t.ex. filerna som funkar att flytta mellan datorer och plattformar utan problem, tjänsterna man betalar för för att vara trygg med det man hämtar hem, servicen att slippa “tänka själv” och få fina tips via prenumerationstjänster av filmfiler el. dyl., lite kringsnack och mervärde kring en premiär, osv.

Yngre generationer, om man kan uttrycka sig så svepande, växer upp med den digitala vanan och det kommer att bli svårare och svårare att hitta köpare till skivor i boxar. När dyker det upp riktiga affärsmodeller, på riktigt, för att kulturen ska fortsätta froda, för det låter ju på dem själva som att det kommer att dö ut annars? Ingen vill att kultur ska sluta produceras.

Att ladda ner något från en fildelningssite innebär inga garantier — produkten kan vara av dålig kvalitet, ha tekniska förutsättningar som inte funkar på den individuella datorn, vara befäst med virus och annat. Men man måste “specialisera sig” för att se skillnaderna vilket säkert hur många som helst skulle tänka sig slippa för en billig peng. Sen kan man ju fundera på hur man når den armé av “gratisarbetare” för kultursektorn som florerar online, de som ser olika behov av filformat och fixar fram det.

Beatrice Ask villkorade till och med Ipred-lagen med att “industrin måste skapa ordentliga tjänster”. Det sägs att de håller på att växa fram, men var? Personligen shoppar inte jag där någon vrider upp armen på mig eller tar mina pengar för att vrida upp någon annans arm.

Ifpi och antipiratbyrå har heller inte som uppgift att hitta sådana lösningar. Deras enda uppgift är att jaga fildelare och försöka få stopp på det. Att vända sig till dessa med sådana här tankar är helt meningslöst således. Det känns som om de där organisationerna sitter som en Berlinmur mellan behovet av lösningar och artisters möjligheter att nå ut.

Upphovsrättslagstiftningen är rena rama djungeln, till och med Barack Obama har brutit mot den utan att förstå det. Det är så illa att till och med filmtrailers vars uppgift är att göra reklam för en film tas bort online för att man bryter mot upphovsrätten. Men varje försök att ta upp lagstiftningen till diskussion upplevs vara attacker på artisters rätt till sina verk.

För kulturproducenter handlar det ju om att bli sedda för att kunna sälja. Exklusivitet är knappast det som motiverar i upplevelseindustrin för att jämföra med Rolexexemplet. Vissa har kommit på att man kan plocka in ett levebröd via just exklusivitet dock. Nine Inch Nails sålde en begränsad upplaga av en deluxe-box, till exempel, och gjorde storkovan på mindre än ett dygn. Att Trent Reznor beslutar sig för att dela ut sin musik gratis innebär heller inte att han gett upp sin upphovsrätt. Tvärtom har han hittat ett sätt att behålla kontrollen helt och hållet.

Det känns konstigt att behöva säga det. Men kändisskapet man uppnår genom att möta en stor publik via den fria kulturen, kan vara motiverande för hur mycket det anses vara värt för en liten specialutgåva, eller andra idéer för att hitta inkomster. De olika sektorerna inom upplevelseindustrin behöver dessutom olika lösningar — det är ohållbart att bedriva skockmentalitet mellan film-, musik-, bok- och andra kreativa genrer i längden.

Fildelare i allmänhet stjäl inte köpare — de är i själva verket potentiella köpare. Men frågan är vilka produkter och tjänster de kan lockas betala för. Inte är det storskalig försäljning av dvd och cd-skivor i längden, det har nog alla insett.

Ironiskt nog är det just de som delar ut saker fritt man har att vända sig till med fördel. Jamendo är en sådan plats, med lite teknisk finess kan man använda sig av Hulu. Enligt flera av mina vänner har Spotify helt tagit bort behovet av illegal fildelning. Det finns säkert flera sådana här exempel så ni får gärna fylla på i kommentarerna. De olika tjänsterna har olika för- och nackdelar, men enligt Ponténs sätt att resonera gör dessa sig skyldiga till stöld av en köpare och visar inställningen från lobbyn med all önskvärd tydlighet.

Det gäller för artister och kulturarbetare att hitta sin publik — men sedan länge uppfattar publiken mest bara en massa hot från de som är satta att representera dem. Kanske vore det hög tid för de som känner sig drabbade av fildelning att söka sig till andra samarbetspartners för att hitta just de lösningar som behövs?

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,