Jag betvivlar egentligen inte att det finns dårar som attackerar antipirater personligen. Jag önskar det inte var så, såklart. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över var exakt de där gränserna går för när någon är hotfull eller när någon uttrycker sin ilska. När Hanne Kjöller skriver i DN om de förskräckliga piraterna, ser det misstänkt ut som ett försök att marknadsföra normala protester som farliga.

När Monique Wadsted anklagar pirater för att vara hotfulla har vi egentligen bara hennes ord för det. Ändå accepteras det rakt av. Somaliapiraterna nämns till och med som jämförelse. Mördare, jämförs med en växande medborgarrättsrörelse och beviset för det är uttalanden från särintressen.

Visserligen riktar sig artikeln i viss mån mot Peter Sunde, men i stort piratrörelsen — där jag ingår. Eftersom jag arbetar aktivt för att Wadstedt och de särintressen hon representerar inte ska ha lika starkt fotfäste i lagstiftningsprocessen som de haft hittills, tar jag åt mig. Är jag hotfull för att jag kritiserar? Så tolkar jag det när hela piratrörelsen beskrivs vara av samma skrot och korn som mördare.

De flesta jag snackar med är helt med på noterna att inte vara attackerande, att försöka hålla stilen trots frustration och ilska. Många kritiserar till och med Piratpartiets ledare internt för att ta till starkare tongångar än situationen kräver. Och då snackar vi bara ord rakt ut i offentligheten.

Diskussionerna pågår ständigt inom piratrörelsen om hur man ska uttrycka sig för att vara säker på att budskapet går fram. Den generelle piratpartisten vaktar inte bara om sina egna rättigheter utan även om alla andras och stor vikt läggs vid hur våra frågor representeras och hur vi ser ut i debatten.

Få av oss är proffs — är vi förbannade händer det att vi berättar att det är just det vi är. Är det inte fler än jag som tycker att det är ruskigt obehagligt att gränserna verkar förskjutas till att misstänkliggöra gräsrotsreaktioner för att de reagerar? Blir ilska sett som samma sak som hotfullhet, är vi en spottloska från att bli förklarade olagliga när vi protesterar mot galen lagstiftning.

Egentligen vill jag inte låta påskina att det aldrig skulle hända att någon riktar ett osunt intresse mot en person, antipirat eller inte, som jag skrev inledningsvis finns det antagligen.

Dessa agerar ju inte med piratrörelsens bästa för ögonen, det är ju alldeles självklart. Den som inbillar sig att man på något vis gör det för att hjälpa rörelsen är helt ute och cyklar och bör lägga ner direkt.

Och det är väl kanske därför jag upplever det som att det finns baktankar bakom den här typen av skriverier. Vi har inget intresse alls av hot eller trakasserier av motståndare till våra frågor — ändå fås det att låta som om det är det vi sysslar med snarare än att det rör sig om någon enstaka dåre.

Internet behövs och är väl värt att kämpa för. Risken vi tar just nu är att utmålas som hotfulla. Kanske är det hotfullt att makten utmanas på det här viset, men inte i den betydelse som det framställs. Vi är inte somaliapirater för att vi försöker rädda våra rättigheter eller det verktyg som till och med hjälper oss att rädda oss själva.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,