Det finns säkert en och annan som får lätt svindel av att se en folkpartist och vänsterpartist skriva en debattartikel tillsammans. Jag blev själv helt salig för ett par år sedan då jag såg Timbro och Ordfront gå ut i en gemensam debattartikel. Traditionen har varit att hålla sig till de sina och jag undrar om vi inte alla deltar i födelsen av ett nytt sätt att arbeta politiskt. Partilojalitet existerar inte på samma sätt den gjort tidigare.

Jag vet att man inom alla partier har diskussioner, önskemål om ändringar, att massor av arbete läggs ner på att fokusera på de ideologiska grunderna som man styr bort ifrån allt oftare i praktiken. Men de interna diskussionerna har svårt nå en lösningsorienterad status.

Ledarskap är inte oviktigt. Men det är skillnad på ledarskap och förutsätta att de som följer ska vara lydiga och acceptera utan att ifrågasätta.

För när man sitter i regering idag verkar inställningen vara att människor ska göra saker för dem. Medborgare ska gå med på att inte ha ett privatliv och riksdagsledamöter ska gå med på att rösta fram lagförslag utan att ifrågasätta. Det är så djupt rotat att det upplevs vara ett tecken på populism, eller rent av svaghet, att lyssna på medborgare och till och med riksdagsledamöter.

Den trögheten leder till att politisk utveckling och engagemang letar sig till annan plats. Internet har inte minst bidragit till den här förändringen. Piratpartiet som haft nätet som plattform från allra första början, befinner sig i ständig utveckling pga att väldigt många människor gör avtryck på olika sätt.

Rick Falkvinge ger bland andra mig cred för att ha kommit fram till att det är dags att sluta skrika för att få ut budskapet från Piratpartiet. (Ett budskap som jag anser har  positiva egenskaper som förtjänar lyftas fram även om kaxighet har ett värde också.) Men självklart ingår han i, och lagt grunden för, den partikultur som gör att förändring och utveckling är möjlig.

Att jag och andra kunnat påverka Rick i detta är ju för att han varit tillgänglig för det — ett helt nytt sorts ledarskap baserat på grupparbete. Som Mattias Bjärnemalm uttrycker det:

[…] så länge vi inte förlorar förmågan att fånga upp våra aktivas åsikter eller slutar att ta den direkta dialogen med både medlemmar och andra människor som vill kommunicera med oss så tror jag att vi kommer kunna bli det kärl som för vanliga människors tankar och idéer om kunskapssamhället rakt in i maktens korridorer.

Även de som inte är aktiva, de som vägrar kalla sig “partist”, en inställning jag tror vi kommer se alltmer av, påverkar så länge någon lyssnar och kanske framför allt ingår i diskussionen. Personligen ser jag i Piratpartiet det som politik behövt länge — en öppen dialog — något som jag hoppas smittar av sig.

Det handlar inte nödvändigtvis om att välja ett lag och vara det lojalt längre, inget parti kommer att ha det “skyddet” i längden. Det är inte längre ett svek att inte rösta som man alltid gjort. Ju mer den insikten sprider sig desto ärligare politik kan vi förvänta oss, inbillar jag mig.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,