Ingen av oss går säker från rättfärdighetsmissbruket, som författaren och historikern Dick Wase skriver om i dagens gästinlägg.

GÄSTINLÄGG: I västerlandet har vi utsett oss till experter på att klassificera missbruk. Det kan t ex vara för mycket alkoholintag (alkoholmissbruk), för mycket spelande (spelmissbruk), för mycket sex (sexmissbruk), för mycket godis (sockermissbruk), och andra varianter, vilka alla naturligtvis är lukrativa för de ”experter” som utser sig själva till att bota det påstådda missbruket. Den historiskt sett absolut farligaste missbrukaren har dock ännu inte satts på den karta som vi i den västerländska, kristna kulturen (som vi på grundval av vår tro och ”vetenskap” anser vara bäst vetande av alla världens kulturer) har ritat; nämligen rättfärdighetsmissbrukaren.

Det som framför allt kännetecknar rättfärdighetsmissbrukaren är hennes/hans övertygelse om att veta det absolut rätta, hennes/hans blinda övertygelse om att världen är utpräglat dualistisk – gott eller ont, vitt eller svart, rätt eller fel, utan gråskalor – och övertygelsen att hon/han har en mission att ”rädda” dem som inte förstår sitt eget bästa (eller, om de inte vill bli ”räddade”, eliminera dem som är ”fel”, så världen kan bli ”hel”). Så utgår rättfärdighetsmissbrukaren naturligtvis från, att alla ”normala” individer i alla situationer skulle känna och reagera på ”fel” fenomen precis som rättfärdighetsmissbrukaren själv gör, eller skulle göra.

Den här övertygelsen om den egna rättfärdigheten är så stark, att rättfärdighetsmissbrukaren anser sig ha rätten att med alla till buds stående medel ”rädda” världen i den riktning som överensstämmer med rättfärdighetsmissbrukarens ”kunskaper” om ”sanningen”. I dessa medel ingår bl.a att ignorera eller tysta ned sådant som motsäger ”det enda rätta”, att med tvingande lagar vrida världen ”rätt” (även om det raserar rättssäkerhet och -stat), trakasserier (eller överseende med sådana), verklighetsförfalskning (ofta stark sådan), svepande generaliseringar och i extrema fall också terrormetoder (fysisk skadegörelse, godtyckliga straff, mord, m.m.). Gemensamt för alla rättfärdighetsmissbrukare är dock övertygelsen om ständigt tolkningsföreträde och den självklara rätten att med tvingande medel vrida mänskliga beteenden ”rätt” (d.v.s i tillfredsställande riktning för rättfärdighetsmissbrukaren, som ju ”vet” hur de ska vara).

Men varför är då rättfärdighetsmissbrukaren mycket farligare än andra typer av missbrukare? Jo, skälet är helt enkelt därför att andra påstådda missbrukare endast skadar enskilda individer och/eller sig själva, men rättfärdighetsmissbrukaren skadar hela samhällen och/eller stora grupper av människor. Det farliga är också, att rättfärdighetsmissbrukaren, genom att framställa sig som ”omsorgsfull” är svår att peka ut. Det låter ju förledande bra med ”omsorg” och även om de flesta individer i allmänhet är tveksamma till påståenden och åtgärder för ”det rätta” så finns det alltid medel – inte minst tvingande, eller ”normativa” – att ”övertyga”.

nejDe flesta tror också att rättfärdighetsmissbrukarna bara hör hemma i extrema sekter och organisationer, men de finns i många grupper i av samhället. Det existerar inte bara sådana, som t ex Hitler, Stalin, Pol Pot, påvar som Innocentius III och Innocentius VIII, Usama bin Laden, Ignatius Loyola m fl. Nej, också vanliga ”hederliga” politiker, som utifrån sin självtagna ”rättfärdighet” beslutat om sådana saker som brattsystemet, sterilisering av ”mindervärdiga”, sexköpslag eller obligatorisk pappaledighet drabbar många. Sådana ”rättfärdiga” beslut kan naturligtvis inte jämställas med koncentrationsläger, korståg, mord, häxjakter eller inkvisition, men har det gemensamt med de extrema att de till skillnad mot annat missbruk slår mot stora grupper av människor och/eller hela samhällen.

Rättfärdighetsmissbruk pågår alltså även i ”det lilla” och ”respekterade”. Sådant är t.ex. Göteborgspostens vägran att låta de thailändska prostituerades organisation Empower gå i svaromål på den ”rättfärdiga” välgörenhetsorganisationen Ecpats artikel om ”barnprostituerade” i Phuket våren 2008, DN:s kulturredaktions förtigande av litteratur kritisk mot radikalfeministisk ”rättfärdighet”, Kalla Faktas (TV4) åberopande av Melissa Farleys hårt kritiserade och ovederhäftiga forskning för att kunna påstå att prostituerade får samma skador som tortyroffer (samtidigt som man förtiger annan forskning, vilken absolut inte kommit fram till dessa katastrofresultat), sexköpslagens stämplande av sexuellt hungrande män som monster, skällandet av kritiker av bilden av det av sex skadade barnet för ”pedofiler” eller ”våldtäktsmännens försvarare”, dragandet av alla män över en kam som ”talibaner”, könsmaktsordningens införlivande i statliga påbud, horrifierandet av ”sexualiseringen” i samhället, åberopandet av ”moraliska värden”, m.m, m.m.

blindfold2Naturligtvis kan inte heller rättfärdighetsmissbrukaren se sitt eget missbruk (precis som sägs gälla för alla missbrukare). Hon/han är i fullständig avsaknad av självinsikt och betraktar sig istället som en i högsta grad ”normal” individ, och samtidigt ”det godas” kämpe (och ofta martyr) mot den oerhörda ondska som ”förbrytarna” mot ”det goda” utövar. Självbilden är att alla aktioner och handlingar som utförs för ”det rätta” sker av rättfärdighetsmissbrukarens godhet och empati, men i själva verket handlar det om tillfredsställandet av egna mål och känslor och empatin är egocentrisk (d.v.s empati bara för sådant som gynnar den egna världsbilden).

Rättfärdighetsmissbrukaren kan också indignerat uppröras över andra rättfärdighetsmissbrukare (som fokuserar på ”fel” saker, eller har ”fel” åsikter) och blir naturligtvis upprörd när man pekar på hennes/hans med dessa identiska uppträdanden. Dessutom är hon/han totalt kronocentrerad, utgåendes från att just i henne/honom har de ultimata sanningarna i vår tid till slut uppenbarats.

Annars hade hon/han kunnat ställa sig frågor som, ”kan jag ha fel”?, ”kommer min sanning att vara sanning imorgon”? eller ”har jag rätten att tvinga andra”? Något hon/han i sin enastående övertygelse naturligtvis inte gör, eftersom hon/han är uppfylld av sin ”mission” för ”det rätta”.

Rättfärdighetsmissbrukaren är ett utpräglat medelklassfenomen och hon/han återfinns därför särskilt ofta bland religiösa, inom politiken, bland journalister och i s.k ”välgörenhetsorganisationer” (NGO:s), men även irriterande ofta bland psyko- och socialarbetare vars karriärer i allmänhet gynnas av utpekandet av ”missbrukare” – eller av identifierandet av deras ”offer”.

Rättfärdighetsmissbrukaren finns i de flesta kulturer (utom förmodligen i jägar- och samlarkulturer), men är särskilt förekommande i religiöst monoteistiska civilisationer (ensanningskulturer, eftersom ”den enda sanningen” är förutsättningen för deras rättfärdighet), och då speciellt i den utpräglat dualistiska kristna, västerländska kulturen. Rättfärdighetsmissbrukaren är faktiskt den historiskt och globalt sett absolut främsta anledningen till krig, massmord, motsättningar, förföljelser och intolerans i hela samhällen. Något som s.k alkohol-, spel-, sex- eller sockermissbrukare så gott som aldrig orsakat.

/Dick Wase

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,