Flera har påpekat för mig att jag har ganska mycket makt. Ibland känner jag av det, ibland har jag ingen aning om vad folk menar när de säger det. Inom Piratpartiet anses jag av vissa vara en maktfaktor utan att egentligen ha någon titel eller beslutsmässig roll. Det enda jag vill ha makt över, är mitt eget liv — men såklart påverkas livskvaliteten av beslut runt omkring.

Det gjorde att jag engagerade mig i framför allt i integritetsdebatten. Eftersom det inte handlar om annat än smått egoistiska anledningar, blir jag alltid lite ställd när det talas om makt. Makt och egoism är en livsfarlig kombination, som jag ser det och jag har ingen aning om hur jag förvaltar en sådan sak. Något som jag funderat mycket på i sommar.

Sakta men säkert har jag blivit en talesperson för PP, en representant utan att egentligen ha planerat för det. Därför måste jag hojta till om att jag inte tänker ställa upp som riksdagskandidat för PP nästa år och jag aspirerar inte heller till några andra officiella roller för partiet, precis som tidigare.

Anledningarna är flera; dels är jag helt ointresserad av att släppa mitt privatliv(!) som man inte äger den stund man blir “officiell”. Dels för att jag upplever partiet må bra av icke-kontrakterade stöttare (i brist på bättre ord). Jag har för den sakens skull inte tänkt att sluta lägga mig i som medlem — vare sig internt eller externt så länge jag har lust och ork till det. Men ingår mycket hellre i en svärm än slår på egen trumma i det avseendet.

Det är egentligen förenklande av alla mina funderingar. I tankearbetet har t.ex. också ingått; vad man gör i riksdagen? Var finns kreativitet, lust och politisk glädje i de sammanhangen? Den uppfattar jag bara finnas i överallt utom i riksdagen, underligt nog, som om personlig utveckling måste ställas på vänt där.

Det finns dessutom ytterligare en aspekt av mina funderingar som gett mig huvudbry. Politiker befinner sig i ständig försvarsposition, upplever jag. De ställs till svars för gud och allting och förväntas ha svar och lösningar på allt. Jag vet, ironin undgår mig inte — jag har ofta hackat på politiker här på bloggen. (Förhoppningsvis har jag tagit med mig mitt egna ansvar hela vägen dock.) Kanske har jag rent av skrämt bort mig själv från politiska aspirationer?

Min hud är inte tjockare än att jag räds all den (framförallt okonstruktiva) kritik som kommer med ansvar och jag är lite besviken på mig själv att jag känner så. I förlängningen innebär det ju att jag accepterar ett system där de mest hårdhudade karriäristerna får företräde för viktig representation där mångfald egentligen är viktigare. Så en aspekt jag måste fortsätta bearbeta.

Nåja, jag ville i alla fall gå ut offentligt med detta beslut — som är taget av mer eller mindre själviska anledningar och jag ber ödmjukast om ursäkt till de som känner sig besvikna och hoppats på mer från mig.

Genom att inte vara officiell representant “ägs” jag inte av någon. Mina misstag blir därmed mina och skadar förhoppningsvis inte andra. Dessutom slipper jag agera utifrån partiets specifika intressen, i de fall jag inte känner mig helt bekväm med dessa, vilket faktiskt också är lite småviktigt.

Med andra ord — särbo men fortfarande dedikerad förhållandet.

Processen för hur jag tacklar det där med makt är ständigt pågående, vill jag avsluta med att försäkra. En kostym, som hur lockande och förförisk den än är på utsidan, skaver obekvämt i längden och kanske är det bäst att avstå den. Som sagt, jag är smått egoistisk och en sådan ska faktiskt inte ha alltför mycket makt.

Jante satt för övrigt på min axel och slet sitt hår genomgående när jag skrev det här inlägget.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,