Björn Ulvaeus har skrivit i The Times om att låtskrivare “glöms bort” i fildelningsdebatten. Han har tagit upp det tidigare och varje gång slås jag av det orimliga i att de som är utanför branschen förväntas lösa problemet på något sätt, men inte är “betrodda”.

Visserligen har det gått väldigt bra för STIM och låtskrivare får pengar därifrån, ett välkommet tillskott i en verklighet där uppdragsgivaren är ovillig att betala för sig ordentligt har jag förstått. För låtskrivare behandlas för jäkligt av bolagen, så mycket verkar vara ett faktum. En företagskultur som under dekader varit noggranna med att skilja på artisteri och låtskrivande, dessutom. Man har manufakterat popgrupper och hållt låtskrivare och producenter, som jag lockats föreställa mig, i en mörk källare någonstans.

I och med fildelningsdebatten finns det äntligen en kombattant, ett utlopp för en frustration som inte haft någonstans att ta ivägen tidigare. Här sitter vi, ett stort antal miljoner potentiella köpare och påstås vara ansvariga för den dåliga situationen.

Jag är i grunden en storkonsument av nöjesmedia, faktum är att fildelare är storkonsumenter enligt de flesta oberoende undersökningar som finns att tillgå. Pengarna rör sig åt ett annat håll och finns antagligen i överflöd, men låtskrivare och producenter måste hållas kvar i den där källaren vad det verkar.

Jag har personligen gjort vissa omvärderingar. Jag väljer att medvetet inte lägga några pengar på den industrin. Om jag genom mitt beslut att inte sponsra lobbyverksamhet och lagstiftning som upphäver integritet och privatliv som koncept skadar låtskrivare är det beklagligt, minst sagt.

Men faktum är att de få procent som filtreras ned till källaren är inte motiverande nog för mig att riskera köpa ett kontrollsamhälle.

Vi betalar idag för mervärden som service, miljösamvete, av rättviseskäl och så vidare. Produkterna blir allt mindre prioriterade — mångfald och valfrihet gör att produkternas konkurrensvärde behöver ytterligare nivåer. Vilket är fantastiskt bra för samhällsutvecklingen. Vi förväntar oss att företag ska behandla sina anställda korrekt, ha ett samvete och vara schyssta rent allmänt. Det lönar sig att vara “bra” idag.

Det är inte konstigt alls att sådana strömningar uppstår inom musikmarknaden också. Det ansvar vi tar är att lägga pengarna där vi upplever det höra hemma. Det är den enda möjlighet till påverkan vi har. Vi kan ju alldeles uppenbart inte påverka konglomeraten att bli schyssta på något annat vis.

Reaktionen har som bekant inte låtit vänta på sig; konsumentmakt, valfrihet och självbestämmande för köpare av produkter inom nöjesmarknaden ska slås ner till vilket pris som helst. Den omdiskuterade Hadopi-lagen i Frankrike, som just röstats igenom i sin andra version, är ett utmärkt exempel på det. Telekompaketet ett annat, där kontrollaspekten framställt behov av att göra internet till en form av “kabel-tv” istället. Vi kunde igår även läsa om japanska planer på att ta bort individens bestämmanderätt vad gäller personliga musikval i telefonen.

Under tiden har låtskrivare genom dekaderna alltid behandlats som skit inom industrin. Skulle fildelning upphöra idag, skulle låtskrivarna fortfarande sitta inlåsta i källaren. Inget verkar kunna förändra den situationen, det verkar inte bättre än att låtskrivarna måste själva hjälpa till att bryta upp den där dörren. Innifrån.

* * *

Rasmus Fleischer kommenterar spåret om vem som ska göra urvalet, vilket var lite av en ögonbrynshöjare i Ulvaeus inlägg. Janne fortsätter i ett tredje inlägg om statistiken för biobesök. Uppdatering: Oscar Swartz tipsar om fondinsamling för Black Internet som genom hot om vite tvingades stänga av internet för The Pirate Bay.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,