Det kan ibland bli lite rörigt i kommentarsfält, där skribenter måste försvara sig genom att säga att något inte står skrivet. Medan några försöker påpeka att det är vad de upplever texten kommunicerar. Vi hamnar i ingemansland, där det som står är lika viktigt som det som inte står och alla anser sig kunna bestämma reglerna för vad som gäller för just det tillfället man gett sig in i diskussionen.

Detta är extra sant när det diskuteras med en politiker. Om en politiker skulle göra som folk verkar vilja innebär det i princip att man skulle framstå som en synnerligen slätstruken figur som få skulle bemöda sig om att lyssna till. Anklagelser om extrem politisk korrekthet skulle säkert dyka upp, men det skulle i längden bli för ointressant ut ett uppmärksamhetsperspektiv. Och uppmärksamhet är vad som behövs för att få igång en diskussion från allra första början.

Lite — hur man än vänder och vrider på sig har man ändan bak. Du måste vara “annorlunda” för att synas, men “perfekt” för att bli respekterad. Vissa regler får du bryta, men andra inte — och det är olika personliga uppsättningar regler dessutom. Många tar på sig kritikerns roll och informerar om hur det borde vara egentligen. Ett driv efter perfektion, som jag ser det, inspirerar inte till att våga vara annorlunda i dagens samhälle. Tvärtom.

Så vad förväntar vi oss av en politiker egentligen? Formstöpta, lagom, icke-kontroversiella, välklädda eller så? Det tror jag varenda kotte säger nej till i grunden, ju mindre klarlack över en person desto bättre är det även om det finns viss risk för att få en sticka i fingret då och då. Ändå är det ett väldigt vanligt förkommande argument “tänk dig för, var försiktig, gunga inte båten för mycket”. Som leder till att många målar minst tre lager lack och hoppas att folk köper ytan.

Rick Falkvinge åker på lite däng för att han med flit slängde upp några provokationer i syfte att inspirera till lite “tänk utanför lådan”. Intressant nog reagerar flera med försvara existensen av lådan som om det är ett självändamål. Hade inte Falkvinge varit gränsöverskridande, hade han antagligen inte dragit igång ett sprillans nytt parti. Någon annan kanske hade gjort det, men ett krav för att vara en sådan person är nog att inte vara rädd för gränserna trots allt. Så sådär jätteförvånande eller chockerande kan det ju rimligtvis inte vara.

Det gäller att ha balans som jag ser det, utplånar man det personliga uttrycket har man inget att tillföra. Vi förlorar på en slätstruken figur som varken säger bu eller bä, vi har ingen möjlighet att bedöma om det är en förtroendeingivande person eller inte praktiken. En relation uppstår i allt väsentligt inte med en sådan personlighet, eller brist på personlighet. Och en relation tror jag är nödvändig att ha med politiker, likväl som de behöver ha det med folk i största allmänhet.

Jag är själv alltmer intresserad av hur tydlig en politiker är och är något jag regelbundet uppmuntrar Piratpartiets ledning att vara. Jag tycker det är bra att Rick är öppen. Vi diskuterar visserligen ofta problematiken att det han säger inte alltid kommunicerar det han menar. Ett bekymmer som jag tror att varenda människa som lever någon form av officiellt liv känner igen. Men såna funderingar får för allt i världen inte leda till tre lager lack som är så blankt att man bländas.

Det spelar ingen roll om en person har “fel åsikt”, är de tydliga så är det i grunden bra. Till exempel respekterar jag Thomas Bodström, som är hur tydlig som helst i sina åsikter som jag inte håller med om alls. Det finns inte utrymme för några tvivel alls och det är i sig det närmaste man kan komma en form av trygghet inom politiken. Inte att de tycker rätt saker alltså, utan tydlighet om det man tycker något om. Det finns andra politiker som säger sig ligga nära mina värderingar, men de kommunicerar inte det på ett sätt som gör att jag kan känna mig säker på det.

Jag tycker det är viktigt att det finns politiska representanter som är klara och tydliga och jag tror att jag delar den önskan med ganska många. Men jag tror att den eviga jakten på en perfekt framtoning för att slippa gå i klinch på daglig basis över sin rätt att få testa vattnet, att få tycka något över huvud taget gör att de mest rakryggade politiker blir allt mindre benägna att vara just det som samhället så innerligt behöver.

Av någon anledning är rubriker det som styr vad folk ser innehållet som, både figurativt och bokstavligt talat. Vi får nästan det vi ber om — inte minst “klickar vi på rubrikerna” — och jag undrar emellanåt om folk sätter sina egna krav och beteenden i samband med hur det blir mindre vanligt med rak och ärlig politik. Vi vill ju uppenbarligen inte höra vad de funderar på, hur de är som människor, vi blir ju arga då istället för tacksamma över att få klarhet.

Så, återigen, vad förväntar vi oss av en politiker egentligen? Hur perfekta anser vi att människor ska vara, politiker inkluderade? För jag drar mig minsann inte för att se värdet av att snygga till sig i det offentliga rummet — inte minst av respekt för de som tar emot budskapet. Det man säger blir inte alltid det man kommunicerar, som sagt, det finns absolut ett värde i att fundera på det. Men har det inte fått lite slagsida på sistone?

Nä, länge leve medelmåttor och skavanker, säger jag. Ge mig möjlighet att välja en politiker med synliga tillkortakommanden i kombination med ett gott hjärta. Det ena utesluter inte det andra. Det är sant om våra vänner så varför skulle det inte vara sant om våra politiker.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,