Jag minns när jag fattade att en snubbe jag var bekant med inte ignorerade mig när han inte hälsade på stan. Det visade sig att han lämnat brillorna hemma och helt enkelt inte såg mig. Detta tog en annan bekant fasta på, så när han vid tillfälle glömde brillorna envisades han med att gå omkring med ett lätt dimmigt småleende och nickade åt folk, omutifall han mötte någon han kände. Vilket gjorde att han såg lätt byfåne-aktig ut och ledde till att mammor drog barnen närmare till sig när han passerade.

De händelserna har tillsammans med tusentals andra små vardagshändelser utmejslat en vana hos mig att försöka att inte förutsätta grejer. Jag kan liksom inte veta riktigt vad som ligger bakom något som vid första anblick verkar lite off. Det går egentligen inte att med facit täcka in alla upptänkliga, minst lika normala vanligheter som ställer de “sociala reglerna” på huvudet så därför måste jag våga tänka att jag inte vet allt och kan således inte fördöma med säkerhet.

Efter att i några år följt lagstiftningen kring rättssäkerhet och inte minst internet har jag insett att det följs ett för mig osynligt “regelverk” om vad som behövs göras i samhället. Där det verkar utgås från att vi medborgare alltid är potentiellt farliga och på olika sätt behöver kontrolleras, inte sällan genom att dölja information.

Idag har jag helt enkelt svårt att tro att de med makt har samhällets och därmed medborgarnas bästa för ögonen. I alla fall för en tänkande medborgare, för de är nog bra om de inte ifrågasätter eller gör så mycket väsen av sig, går dit de blir tillsagda och gör det de ska, har jag fått intryck av. Det är lite sorgligt, för det är ändå en bättre utgångspunkt att tänka sig att min synvinkel i normalläge vara begränsat och därmed känna ett slags lugn för att det såklart kan komma att reda upp sig.

Som exempel — det var ett misstag som gjorde att The Pirate Bay plötsligt blev utsparkat från googleindexering i slutet av veckan säger man från google. Plötsligt fanns inte den berömda bukten med och anledningen som syntes på sidan istället för sökträffar var en hänvisning till en amerikansk upphovsrättslagstiftning.

Jag har inte börjat vika ihop en foliehatt och funderar på om google bluffar om att det var ett misstag. Men jag märker att det börjar bli allt svårare att släppa tanken på att saker och ting görs i lönndom i allt större utsträckning. Det är möjligt att det var en skitsak, ett jättetrist misstag som någon stackare känner ångest för idag.

Så den situationen är för tillfället avblåst, men samtidigt blev jag påmind om hur lite förtroende jag har för att vi ska bli behandlade som vuxna tänkande människor som förtjänar respekt i grund och botten. Jag har förlorat något viktigt och vet inte vem jag ska skylla på. Mig själv eller politikerna och konglomeraten som vill se in i våra huvuden… jag vet i alla fall att jag idag automatiskt tänker “jaha, vad för jävelskap ska de utsätta mig för nu”.

Det är ganska sorgligt att se sig själv mitt i en ond cirkel. Återigen befinner vi oss i situationen då vi måste lägga våra förhoppningar på några politiker, åtta icke-namngivna närmare bestämt, som har möjlighet att rädda oss från signalspaningslagarna. Samtidigt sker andra saker som är minst lika viktiga som vi har små möjligheter att påverka. Det gör mig förbannad att såpass viktiga saker känns som ett lotteri.

De dimmiga småleenden vi utsätts för börjar gå bortom alla ursäkter. Kanske det är bortglömda glasögon det beror på, men utan möjligheter att ifrågasätta ignoreras vi likt förbannat.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,