Jag gjorde misstaget att titta in på Stefan Tornbergs blogg för att se om han känner någon form av ånger över sin anklagelse att FRA-kritiken är sekteristisk. Det gör han inte. Ej heller anser han sig behöva läsa underbyggd kritik eftersom någon han litar på sagt till honom vad han ska tycka. Hela hans inställning är “vi emot dem” — dvs, stackarna i riksdagen vs. resten av folket och tonen dryper av sarkasm.

Det är en inställning som oroar i högsta grad. Vilka ser sig politiker som Tornberg egentligen representera? Sina partikamrater eller de som röstat fram honom? Varför är det plötsligt en skiljegräns där, av alla ställen?

Jag har många gånger uttryckt min avsky över lagmentalitet i politiken. Slentrianmotstånd för att tröjan råkat vara blå, grön eller röd — respektlöst och ofantligt naivt. Men har vi nu nått ett skifte där lagtröjan inte handlar om partierna? Konkurrensen mellan blocken sker i högsta samförstånd, har jag förstått, man fikar glatt och pratar om ditt och datt och sedan går man ut i rampljuset och serverar ett skådespel som väl närmast kan liknas vid en underhållande tradition. De kallar det för spelets regler och är inte så osams som det kan verka utan konkurrerar mest om samma tittare väljare.

Många politiker verkar känna mer gemenskap med varandra för de delar varandras vardag, inte vår. Naturligt säkert, men lite oroande om behovet av motståndare förts över till väljarna. Det nedlåtande tonfallet skvallrar om ett motstånd mot folk, grundat i ett misstroende mot att vi har något att tillföra läser jag sådana som Tornbergs kommentarer som. Likväl som hos de som inte säger flasklock, ska kanske tilläggas. Tystnad skickar i sammanhanget lika oroande signaler som sarkasm gör.

Mark Klambergs frågor som nogsamt undviks att svara på förtjänar att lyftas fram extra i sammanhanget:

Ger lagen FRA rätt att samla in och lagra information om vanliga personers kommunikation?

Sätter lagstiftningen upp några hinder mot att FRA överför sådan information till andra länder?

Just detta tacklas inte alls, inte ens av Tornberg som haft synpunkter på kritikerna. Jag håller med Klamberg om att det vore en god idé om massmedia kunde ställa dessa enkla frågor till riksdagsledamöterna. Det är inte fel på frågeställaren, som vi många gånger konstaterade i riksdagssvarsgruppen, det är allvarligt att de vi önskar svar från inte kan eller får. Rimligtvis borde de ledamöter som tänkt sig säga ja till massövervakning åtminstone veta vad det är det de säger ja till.

Vi som protesterat mot detta har fått stått ut med ganska mycket genom årens lopp. Vi påstås ljuga, vara sekteristiska, vara alarmister, ha saker att dölja… Dimridåer har behandlats som sanningar trots att vi visat att vi sett igenom argumenten för länge sedan. Det måste bli ett slut på politikernas brist på respekt för medborgare.

Det är inte okej att avlyssna människor som inte begår några brott. Det har aldrig varit okej. Det är inte ens okej även om vi kritiserar nåns kollega inom politiken. Privatlivet är tätt sammanknutet till demokratiska förutsättningar. Vi borde egentligen inte behöva försvara vår rätt till det.

Vi vill ha representanter i riksdagen, inte motståndare.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,