Om det vackra och det fula som samsas i mänskligheten skriver Beelzebjörn på sin blogg angående branden i Vellinge som väckte känslor hos de flesta av oss. Marcus och Göran konstaterar detsamma.

Klara Tovhult drog tillsammans med ett stort antal piratbloggare igång ett upprop mot rasism som kopierats i sin helhet och spritts även av andra. Hanna fyller dessutom på med lite fler funderingar. Ett nytt uttryck (i alla fall för mig) har fötts med Lisa Magnussons Lidl-lökar dessutom, som skriver om oförblommat hat och jag undrar liksom hon hur det fått fotfäste.

På sistone har jag fått intryck av att det är lite fel på en, att man utmålas vara överkänslig när man hotas och reagerar på det. Att man ska acceptera hotelser, att man inte ska sticka ut näsan och tycka något för det är samma sak som att be om problem. Jag ser dessa trender ända från riksdag ner till gatuplanet där jag befinner mig.

Det sägs i Kjellbergs kommentarsfält att man får skylla sig själv för att ha provocerat fram hatet. Om man provocerar någon till hotfullhet och hat bara genom att existera, hur löser man det då? För det är i stort det enda Vellinge-barnen kan anklagas för.

Jag skulle vilja säga att jag är PK och stolt för det. Men jag är faktiskt inte PK. Jag vet nämligen att människor är lika värda, t.o.m. den som väljer att hata är det. Jag vet att för att ett samhälle ska kunna gå att leva i måste vi samsas och respektera varandra. Jag vet att för att ett samhälle ska kunna utvecklas så måste olikheter tillåtas.

PK har alltid inneburit motsatsen, en strömlinjeformad inställning för att hålla åsikter i schack. Det bor stor ironi i att just den förkortningen används som skällsord av främlingsfientliga människor som pratar om att snurra tillbaka klockan till en tid som aldrig fanns.

Den största anledningen till att vi fortfarande inte bor i grottor är för att några vågade bryta invanda mönster och sticka ut. De där vi hackar på som inte uniformerar sig enligt resten, de där som tänker utanför lådan, de där som sätter annat ljus på gamla vanliga situationer så att nya vägar kan hittas. Det annorlunda, det olika, är och har alltid varit en förutsättning för oss alla att utvecklas trots en ständig följeslagare av rädsla.

Jag känner det dessutom som att jag nånstans tvingas hata jag också — en känslomässig reaktion som aldrig någonsin lett till något positivt som jag ser det. Hat är för mig ungefär samma sak som att stänga av tankeförmågan. Jag vill inte dras ner i det träsket. Jag vill varken hata rasister, främlingsfientliga, invandrare eller några andra grupper. Jag vill att förståelse och kunskap sprids, jag vill gå framåt.

Kanske handlar det bara om en önskan att få debattera invandring hos en del som det sägs. Antagligen är det orättvist att kalla alla som kritiserar invandring för rasister. Men hur kommer vi vidare då? Från lägret som vill diskutera invandrarfrågor upplever jag mest bara en massa hot och isolationstankar som inte leder utvecklingen nånstans, så hur tacklar vi det? Om majoriteten i samhället inte vill stoppa invandring (vilket vi iofs i princip inte har någon, har jag förstått, utan flyktingpolitik med anhöriginvandring?), hur tar vi debatten vidare? Vad ska till för att bryta dödläget?

Jag vill ingå i en positiv utveckling och för det krävs att jag inte slutar tänka, så be mig inte hata.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,