Utdrag ur inre konversation, fredagen den 27 november 2009:

:) “Men det här var väl lite bra? Moderaterna vill rensa bland registerrabatterna!”

:( “Jag vet inte, jag blev oväntat grinig när jag läste det.”

:) “Men varför det? Det är väl jättebra att de där sakerna tacklas?”

:( “Ja, det är jättebra, det ska man absolut göra. Men om fyra dagar kopplar FRA in sina kablar i människors kommunikation. Det känns som det rensas i rabatter runt ett hus som redan brunnit ner. Ett stinkande vrak står och ryker bakom ryggen medans man pillar på petuniorna.”

:) “Jo, det är ju sant, men det är väl bra att de konstaterat att de varit på fel väg?”

:( “Jovisst, jag vill inte vara missunnsam. Men jag tar det personligt det är svårt att låta bli att tänka. Nästan som om jag befinner mig i en relation med en misshandlande partner. Jag ska vara glad för att vissa kroppsdelar undgår slag när jag får en annat typ av daglig smäll på käften utan att den ifrågasätts? Det gör ju ont ändå, liksom.”

:/ “Ja, det har du jäkligt rätt i. Detta är faktiskt personligt, jag utsätts som människa och person på ett konkret sätt. Vi har ju faktiskt bevisligen blivit lurade dessutom.”

Fyra dagar kvar tills kablarna kopplas in. Fyra dagar.

Det matchen förlorade vi, andra matcher är på gång. Vi måste vara stryktåliga för den goda sakens skull och oändligt tacksamma när någon gör något snällt, verkar det som. Och ibland har vi till och med fel när vi känner oss illa behandlade och borde tåla mer. Hur fanken uppfostras vi som samhälle idag egentligen?

Men det verkar vara oändligt svårt för samtliga på alla kanter att se sig själva i spegeln och ta nån form av personligt ansvar för sin lilla bit av verkligheten. Det är så himla mycket att hålla ögonen på i och för sig, att det kanske blir svårt att se sin egen plats i bruset.

Integritetens politiska död kompenseras i alla fall inte av en rosettförsedd kartong full med smaklig choklad.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,