Jag satt en stund och läste inlägg på den amerikanska siten “Gives Me Hope” där människor skickat in historier ur sin vardag, som gett dem hopp om mänskligheten på ett eller annat sätt. Berättelserna varierar men alldeles för ofta är det enstaka vänligheter, inte sällan från främlingar, som ställer upp där staten svikit — inte minst när det handlar om sjuka människor. Sveken har lett till att vanlig grundläggande medmänsklighet ses som något alldeles överväldigande när det faktiskt inträffar.

Jag önskar jag kunde säga att det är något specifikt för USA. Att vi har det bättre. Men på sistone har jag insett att vi slarvat bort något mycket värdefullt här. Respekt för våra medmänniskor. Förtroende för att samhället ställer upp när det kärvar. Det förutsätts regelmässig att vi är elaka skojare som gör allt för att lura staten.

Dagens samhälle genomsyras av att man inte ska lita på sina medmänniskor. Det är viktigare att inte “låta sig luras” än att ställa upp för varandra. Vi måste bevisa oss själva, visa oss “förtjäna” förtroende och respekt av “någons” subjektiva regelverk, innan vi kanske lyssnas på med lite tur. Denna fruktansvärda människosyn färgar av sig överallt och gör mig orolig och förbannad.

Vi har våra politiker som driver fram massavlyssning av svenskar, som uppfostrar oss att inte lita på någon och i längden att bli just de lögnare som vi idag misstänks för att vara. Vi har det faktum att nånstans på vägen har vi börjat anse att de som behöver bidrag av olika slag från staten är detsamma som att vara bidragsberoende. Vi har den ökande främlingsfientligheten där abstrakt missnöje styr och inga konkreta förslag annat än att kasta ut och bränna ner existerar.

Det har gått från ilska när någon utnyttjat systemen till att alla medborgare är lurendrejare. Många skyller på de enstaka som exploaterat systemen och ursäktar sin egen inskränkthet med att andra är det. Jag accepterar inte det argumentet. Om vi inte känner grundläggande respekt för människors rättigheter kommer det att gå åt helvete för oss som samhälle för det innebär att INGEN av oss får den hjälp vi behöver skulle en sån situation uppstå.

Att ogilla de som exploaterar ursäktar inte att ignorera olika samhälleliga behov. Man är inte på något vis i världen en vinnare som tycker det är acceptabelt att utsätta sina medmänniskor för förtryck och lidande.

Varför är det förbjudet att känna medmänsklighet och respekt i Sverige idag? Jag vill verkligen veta varifrån allt detta hat och misstänksamhet kommer från. Varför är den som inte är hjälpsam, den som är vettig? Varför är det dumt att känna medkänsla och empati? Varför anses medborgare inte gå att lita på?

“En dag kommer kanske jag behöva hjälp av samhället.” Så borde alla tänka. Den dagen du behöver hjälp kanske du finner att din egen motvilja mot att känna förtroende för andra människor lagt hinder i vägen för dina egna möjligheter till ett drägligt liv. Vad gör du då?

Jag ifrågasätter starkt den blinda marschen mot ett samhälle där ingen får kosta pengar och där alla ska kontrolleras in i minsta detalj. Är det dit du vill komma? Vill du hellre riskera gå under än att känna empati, för du inbillar dig att det är samma sak som att du låter dig luras?

Samtidigt så finns det andra saker i samhället som visar att vi minsann tror på människors grundläggande hederlighet. En skitsak i sammanhanget kanske, men nåt som jag funderat på är hur allt fler matbutiker låter konsumenterna själva läsa av streckkoder. Där kan det snos hur mkt som helst. Det snos kanske, även om jag aldrig gjort det, men butikerna upplever det tydligen kosta mindre än att ha personal som kontrollerar varje shoppare. Hur kan denna, mest vardagliga händelse av händelser, genomföras på ren och skär förtroendebasis utan att systemet brakar ihop?

För det är den signalen vi får hela tiden. Att systemet brakar ihop om vi känner förtroende för våra medmänniskor. Av någon anledning har det lett till att det är fel att känna förtroende, inte fel på systemet.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,