Sanna Lundell har blivit knäckt av näthatet och konstaterar att det nog antagligen är andra mammor som utsatt henne för detta. I den vidhängande omröstningen är i skrivande stund 94 procent röstare såna som aldrig uppträder kränkande online. Jag tror det är en ganska rättvisande siffra, nånstans, de flesta är inte elaka med flit. Det börjar bli lite av en klassiker när det gäller närvaro på nätet — hur hanterar man som människa de få som får så mycket makt genom ren och skär elakhet?

Som kontrast till det tar Studiomannen upp en grej som jag själv funderat på. Alla jäkla kramar, hjärtan och gulligheter. Det här är inte något jag plockat upp ur kommentarsfält jag följer utan snarare chattar, men har bäring ändå. Lite skämmigt att säga kanske, men det kramas alldeles förbaskat mycket. För min personliga smak då alltså. En kram, eller ett textmässigt bevis på tillgivenhet är något viktigt för mig, inte något man gör inflation av hur som helst.

Om man tolkas vara upprörd känns det dessutom inte som att ett gäng kramande björnar är vad som behövs alltid. Tror folk att man är fem år, eller? Kanske är det ett slags grafiskt reaktion mot “näthat” eller nåt… Lyft ut det i ett afk-sammanhang och försök applicera den kramkulturen i ett samtal, så tror jag ni förstår vad jag menar. Vill du ha en kram när du befinner dig mitt i en utläggning om nåt som engagerar eller rent av upprör? En del kanske vill det, vad vet jag, personligen skulle jag se det som en ganska nedsättande härskarteknik.

Nåja, jag inser att jag skickar lite motstående signaler med dessa ytterligheter, ber om ursäkt. Men det är inte helt lätt att rätta in sig i någon slags social norm och passa in online. Folk är i grund och botten hyggliga varelser i största allmänhet, men pendeln tenderar att slå ut i ytterligheter som kan vara svåra att både tolka och hantera. Man ska å ena sidan vara lyssnande å andra sidan veta när man ska ignorera. Något facit för när, finns egentligen inte eftersom det handlar om en högst individuell syn på omvärlden.

Nu börjar dessutom fler och fler företag synas online och delta i sociala medier. Anders Mildner konstaterar att vissa blivit mer nätsmarta och lärt sig hur man framstår som lyssnande utan att egentligen behöva vara det. Mycket läs- och tänkvärt, som iofs alltid med Mildners inlägg. Hur det än är så medverkar och påverkar vi alla moraliskt och etiskt, vilket nog kanske bör synas att man är medveten om i större utsträckning. Med tanke på svårigheterna att hitta sin sociala balans online för enskilda individer blir tanken lite lätt svindlande för hur man applicerar det när man plötsligt är representant för något annat, ett företag t.ex., och inte bara sig själv.

Ett företag har ju minst lika stort ansvar att se sin plats i samhället egentligen och att det är svårt är kanske inte världens bästa ursäkt för att hålla sig till “format 1A”. Kanske skulle SJ, i fallet som Mildner beskriver, ta ärligheten i kommunikationen ett steg längre och helt enkelt berätta att de inte vet hur de ska kommunicera om en sån här grej? Jag vet inte själv. Jag vet i alla fall att jag börjat känna igen formulärbeteendet som jag upplever vara precis lika intetsägande som en tryckt helsidesannons kommunikationsmässigt.

Till slut: Jag är en sån där som inte gillar ordet fitta, särskilt när det används som skällsord, vilket jättemånga i min omgivning gör. Men av nån anledning gillade jag verkligen glitterfitta. Ett bra mycket bättre bidrag till ordförrådet än ett gäng andra mindre lyckade nya ord enligt min mening.

Inkonsekvens i all sin härlighet — jag måste nog vara människa.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,