Jag gjorde min lillebror väldigt glad när jag köpte en Wii-konsol till honom i 40-årspresent. Tre generationer stod framför tv-n och vi konstaterade att fyraåringen var minst lika duktig som 67-åringen (min mamma). Det var egentligen bara en generationsskillnad i det stora hela — mamma kunde inte komma över hur “det funkade”. En liten plastbit i handen och nåt rörde sig på tv-n! Fantastiskt vad man kan göra nu för tiden, ungefär. Vi log lite åt mamma sinsemellan och kände oss nog ganska moderna och sådär. (Barnen fattade över huvud taget inte varför det var så fantastiskt, de tog det helt för givet.)

Härom dagen kom jag på mig själv med att bli sådär fascinerad över teknologins framsteg. Jag lyfte över en fil från min dator till telefonen med hjälp av blåtandsteknik. Inga sladdar bara skicka filen. Jag kom på mig själv med att jag nog hanterar filer som saker tankemässigt, som något man nästan kan ta på. Men när man skickar saker mellan två mackapärer med blåtand finns ju bara luft liksom. Jag fick en såndär lite hisnande känsla, jag förstår bara inte hur något kan både finnas och inte finnas, även om jag “förstår” så finns där ett mått av magi, att det är lite av ett underverk.

Sen läste jag hos Nikke om att det kanske är en manick på gång som kan skicka trådlös el. Eller egentligen handlar det om att utvinna el ur annat som flyger runt i luften (wifi) om jag fattar det rätt. Ja, jag låter väldigt gammal när jag försöker formulera det, jag vet. Tanken hisnar återigen. Det närmar sig nivå trollknytt för mig när jag försöker fundera på det, på sätt och vis, även om jag också sitter och funderar på hur underbart det skulle vara att slippa alla sladdar bakom tv-n.

Ett tag till lär jag säkert kunna ta till mig nya teknologiska framsteg och hinna lära mig ta det för givet. Men nån gång kommer jag landa vid den där tröskeln när jag bara inte kan komma över det där med hur “det funkar”. Fantastiskt vad man kommer att kunna göra på den tiden!

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,