Det började med att jag twittrade att jag satt hos frissan att det inte fanns nån bra läsning där. Mymlan svarade med att hon verkligen njuter av att få kasta sig in i skvallerblaskornas värld de få gånger hon kommer iväg dit. Jag insåg att jag faktiskt också tyckt det varit kul tidigare och började fundera över varför jag inte kände så längre.

Allt beror på kvällstidningarna slog det mig. Jag surfar in på dem rätt ofta och där stöter jag på rubrikerna om kändissvängen och dokusåpornas värld i rubrikformat. Det går liksom inte att undvika även om jag exercerar min rätt att inte gå in och läsa det. Jag får min kvota fylld, omedvetet, av konsumtion av rubriker. När jag började rannsaka mig själv kom jag till nästa insikt: jag har koll på (i alla fall nån viss del av) skvallervärlden helt utan att medvetet följa den.

Jag följer inga dokusåpor exempelvis, men ändå vet jag att nån snubbe i Robinson vill operera sina manboobs eftersom de började hänga efter viktförlusten i djungeln. Kungahuset läser jag aldrig om, men vet att prins Filip har fått ihop det med en tjej från Paradise Hotell. Som är lite lik Silvia, no less. Utseendemässigt endast får man väl förutsätta, eftersom jag dessutom förstått att det är smått skandalöst att hitta en pingla från såna sammanhang. När såna ämnen dyker upp kring fikabordet är jag inte helt utanför, måste jag förvånat konstatera.

Jag vet vilka som vinner olika musikpriser utan att ens ha hört låtarna. Skådisarna på slottet skulle kanske vara kul att titta på, men behöver inte, för via braskande rubriker får jag godbitarna ändå. Brad och Angelina skaffar flera barn och ska skilja sig emellanåt, vad jag förstår. Rubrikerna fyller det där lite skamliga men emellanåt, förtjusande behovet av skvaller, helt på automatik. Jag är för mätt för att lyfta upp en riktig (läs uppsåtsärlig) skvallertidning.

Det här är inget som förargar mig eller så, det är mest bara att konstatera att kvällstidningar och kändisskvaller har för länge sedan ingått ett slags symbios. Man kan såklart kanske behöva fundera över vad det här betyder för samhället i stort. Kommer vi klara av information om det inte serveras i färdigtuggat skvallerformat framöver?

Därför blir det lite extra spännande att fundera på att dagens stora (politiska) nyhet handlade om Mona Sahlins handväska. Historien uppfyller alla skvallerkriterier — lite besvikelse och rop om klass-svek, lite mode, lite kändisskap och framför allt lättfattligt och lättpratat. Kanske kan det generera analyser om vad hon kan ha burit i väskan, teorier om att den kanske är planterad för att få skriverier och uppmärksamhet. Vad bloggarna och tidningens läsare tycker om detta lär dyka upp. Personen som konstaterade att det var en dyr väska kanske får ett reportage också?

Eller kanske finns redan, vad vet jag, jag ögonvråkonsumerar ju bara rubriker och nu var det några timmar sedan. Men jag känner det i magen, Mona Sahlin har nu etablerat sig bland skvallerkonsumenterna och jag undrar om det är en dålig sak i längden.

För henne, i alla fall.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,