Då har jag hållit mitt föredrag (bambuser) på seminariet Tjejsnack (snabbreferat av Marie här också). Det var läskigt och kul men jag är inte säker på att det jag försökte förmedla kom fram, lite svamlande blev det allt. Ironiskt nog är min reaktion efteråt syndromet jag försökte beskriva i talet — illamående för att jag klev över en gräns genom att ställa mig upp och hålla ett tal.

Men jag känner mig även besviken på att så få fanns på plats (jag hade velat få till lite mer diskussion) och det är lite intressant att fundera över varför jag känner så. Såklart att de som inte fanns på plats för att de låg och sov kanske har anledning att skämmas (eller närmast bättre uttryck) men det är ju inte mitt ansvar eller reflekterar min insats eller värde det minsta.

Det finns så mycket att göra, men jag hoppas att folk inser att många gånger handlar deras reaktioner om deras egna (dåliga) vanor. Olikhet är positivt, det är en förutsättning för utveckling överlag. Det borde egentligen inte vara basen för att lägga värderingar på varandra. Värdet i att se skillnaderna ligger helt enkelt i att kunna kommunicera och förstå bättre, som jag ser det.

Jag hoppas verkligen att det blir ett grabbsnack som uppföljning. Killar lever även de under föreställningar och roller de måste leva upp till som inte passar dem som individer. Hur tacklar de det? Det är inte ett alibi, det är genuint viktigt att försöka förstå varandra. Vi är inte två lag, vi är en mänsklighet.

* * *

Uppdatering: Oj! Missade Annas kommentarer om min insats (som även var ett superstöd med glada sms och kommentarer via bambuser).

Uppdatering2: Q på FMSJ har även han kommenterat.

* * *

Andra bloggar om: , , , , ,