Hamnade på Hultins blogg där jag såg reportaget med de besvikna C-riksdagsledamöterna och Lake skriver även han om interndemokrati. Det handlar om kärnkraft, en hjärtefråga för centerrörelsen historiskt. Själva sakfrågan är intressant i sig — men det jag fastnade på var hur Johan Linander tacklade den här diskussionen med sitt tonfall.

Möjligen är det inte Lindanders avsikt att låta som en general för en militär organisation, men så upplever jag det lite när jag med tillhörande utanförperspektiv tittar in: De som sätter sig emot förstör för partiet, inte särskilt duktiga på sina jobb (som han definierar hur det ska skötas) och vill man ha debatt är det ungefär som att öppna för hela havet stormar och förresten ljuger de ändå, ordning i leden måste det vara… Johan Linander ser faktiskt ganska taskig ut och ger, skulle tro utan att det var avsikten, kvartetten som känner sig missnöjda rätt nånstans med sin hårda attityd. Alldeles oavsett hur det står till med sakfrågan.

babbleInom Piratpartiet har vi diskuterat ganska mycket om framtoning. Det mjuka som måste varvas med det hårda, för det blir slagsida om det är för mycket av det ena eller det andra (och kanske var det därför jag fastnade i det perspektivet). Hur det funkar både internt och externt. En diskussion som antagligen kommer att fortgå så länge det finns folk som är engagerade. Jag tänker att det vi pratar om kanske är ett symptom som pågår överallt i samhället. Tydlighet, har rätt länge inneburit detaljstyrning och/eller regler för alla eventualiteter. Något som helt enkelt inte gått ihop i PP och som i viss mån jag kanske får omvärdera vara nåt specifikt för partiet, idag.

Eftersom vi som bekant befinner oss i något av en revolutionerande tid vad gäller folks möjligheter att synas och höras, blir kontrasterna tydligare. Det är helt klart så att man måste vara tydlig som politiker, det tror jag alla har fattat. Men innebär det att ska vara tydlighet på vilka regler som gäller och vilket håll man ska gå åt? Kan inte reglerna ifrågasättas alls för då riskerar man tryggheten? Så låter det nämligen alltför ofta, även om det nog en och annan gång inte är med flit.

Tydlighet tillsammans med tillgänglighet öppnar ganska många dörrar till politiskt intresse idag, vi börjar vänja oss vid att kunna hitta vägar att påverka. (Riktig tydlighet alltså, den som i alla fall jag associerar med öppenhet. Ett slags sätt att acceptera att det inte går att få tokordning i leden men folk vet i alla fall var de har varandra.)

Själv är jag som bekant väldigt sugen på att bryta ner några trösklar och öka den politiska öppenheten. Folk borde få chansen att känna “vardag” med politik. Politiker borde få vara människor. Ledaregenskaper finns det plats för ändå i sådana sammanhang, men kanske av en annan typ. En stark ledare är idag kanske inte den som har mest ordning i leden och visar irritation när folk går i otakt. Utan kanske den som lyckas få till det mest utvecklande klimatet för dialog. Visst, det lär nog pratas en hel del förbi varandra även framöver men jag undrar hur länge till det kommer att ses som en ledaregenskap när någon pekar med hela handen?

Jag vet inte, det var i alla fall vad jag började fundera på när jag läste inläggen. Vi befinner oss på något vis mitt i förändringen och det kan vara svårt att se riktigt vad som händer då. Men det känns lite som att det är en ton som straffar sig idag, i alla fall från mitt perspektiv. Även om man följer ett slags ordagrant facit och jag sannerligen inte är den bästa i världen på att uttrycka mig alla gånger.

Lite att fundera på i alla fall.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,