I USA pågår, sedan delar av Acta-avtalet läckte ut, en kampanj av nyspråk. Lobbyister har tagit för vana att bemöta kritiken genom att säga att folk inte ska oroa sig eftersom det inte är ett handelsavtal utan en “överenskommelse” som nog inte påverkar lagstiftningen.

Det är ett medvetet sätt att lura människor genom att spinna språket ett varv eller två. Ett fenomen vi tagit del av här också, såklart. FRA-debatten härom sommaren är kanske ett av de bästa exemplen på det. Jag borde vara van, helt enkelt, men ändå stör det mig.

scarecrowDebatten är oärlig och tankarna glider över på det där med halmdockor. Som när antipiratbyråns Henrik Pontén drar till med lögner blandat med opinionsbildning i syfte att styra bort från samhällsviktiga behov som anonymitet. Och sen lindar in det hela med att kalla debatten för vulgär. Hur mycket jag sen sitter och funderar på Daniel Johanssons anklagelse om att vara onyanserad för att det gläder mig att artister börjat få större marknadsandelar, så kan jag inte riktigt ta åt mig.

Och blir samtidigt lite förbaskad. Hur mycket tid ska jag egentligen lägga på att bemöta lögner och missinformation? För när någon anklagar mig för att vara onyanserad är jag nämligen nyanserad nog att lägga ner tid på att fundera över om det är så. Jag är inte den som vill störta huvudstupa in i åsikter eller argumentation “bara för att”. Så jäkla kul är det inte att sitta och tycka, det är skitviktigt för mig att välja mina strider med omsorg.

Jag är inte onyanserad för att jag tycker att skivindustrin ska ha mindre makt över artister och inte minst lagstiftning. Inte heller är det särskilt obefogat att vilja uppmuntra alternativa affärsmodeller. Att tycka att det är bra att dessa växer upp runt artister som slagit igenom istället för en styrd marknad där artisten får allt mindre betydelse. Eller att skapare och fans kommunicerar utan avbrott på vägen och som leder till nya experiment med finansiering.

Det är sannerligen inte onyanserat att försöka förhindra den oproportionella lagstiftning som rasat fram de senaste åren. Där integritet och privatliv offras i bl.a. upphovsrättens namn. Att få till harmoniserade regler där medborgare inte kriminaliseras för att marknaden inte velat hänga med.

Jag påstås vara så mycket i egenskap av pirat. Helt osanna saker. Det som jag möjligen skulle behöva fundera på i egenskap av piratist, får allt mindre möjlighet att synas.

Sanningen är att Piratpartiet värnar om upphovsrätten och vill se den i samklang med samhället. Sen när vi nu är inne på ämnet; att Acta-avtalet innehåller vissa delar där det öppnar för att marknadsdrakarna ska få möjlighet att kunna ta bort material online de inte äger rättigheterna för. Dvs, osignade artister som slår sig fram på egen hand ska offras för att marknaden ska kunna kontrollera distributionen av sin musik och underhållning online.

Sanningen är att vi löst upp rättssäkerheten i Sverige pga Ipredlagen och att vi massavlyssnas med hjälp av FRA-lagen. Vi ska få det tvivelaktiga nöjet att få allt vi gör vid datorn sparat för myndigheter att hämta information ur genom datalagringsdirektivet. Signalerna som skickas ut är att det är problematiskt att medborgare har ett privatliv att behöva ta hänsyn till.

Det är varken vulgärt eller onyanserat att vilja slåss för brevhemlighet, privatliv och rättssäkerhet. Det är ju för tusan fundamentala delar av en fungerande demokrati.

Sanningen är att organisationer, som exempelvis Netopia, fungerar inte mindre än som en trojansk häst. Ifpi, som är en av aktörerna på siten är sedan tidigare även aktörer i lagstiftning som har till syfte att ta bort rättigheter för vanliga medborgare så de kan kontrollera marknaden. De har inga skyldigheter att agera i samhällsintressets bästa och gör det inte heller. Men språket kan spinnas för att få det att låta så trots att historiken över deras agerande visar på motsatsen.

Sanningen är att vi till största delen är nyanserade och tänkande människor som mest egentligen bara vill sitta under vår korkek. Vi har dock mage att tycka det inte är okej med en toppstyrd, rättslös värld där andra äger våra privatliv och åsikter. Vi borde inte behöva slåss mot halmdockor och nyspråk. De som har tillgång till lagstiftningen borde faktiskt ställas till svars i större utsträckning.

Jag vill se, det har jag sagt förr men förtjänar att upprepas, grävande journalistik kring dessa organisationers insatser. Jag vill att påståendena de kommer med ska ställas mot hur de agerat och de lagar de fått igenom. För det är något som är fel när de som tar initiativ i en så betydande del av lagstiftningsprocesser, utanför den demokratiska arenan, inte ifrågasätts eller synas.

Frågan är varför vi ska behöva försvara vår rätt att säga ifrån när våra rättigheter monteras ned.

* * *

Uppdatering: Läser nu hos Anna och Rick att ytterligare en razzia genomförts hemma hos en kille i Stockholmstrakten, mer info inväntas under dagen. Fyra poliser och en kille i morgonrock, förhör p.g.a. fildelning. Är det nyanserat? Proportionerligt? Dessutom har en kille i Ronneby utsatts för samma grej i morse.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,