Jag hade inte tänkt på det tidigare. Som uppväxt med personnummer och “legimitation” har jag blivit tillvänjd på sätt och vis. Det var först när jag började resa och träffa människor från andra länder som någon drog upp det konstiga i att alltid behöva redovisa vem man är i olika vardagssituationer. Under hela min uppväxt har det alltid förutsatts att jag inte ska kunna förhålla mig särskilt anonym och jag har inte ifrågasatt det förrän nu de senare åren.

magritteI och med diskussioner om internet så blev det påtagligt. Här ser jag hur viktigt det är att få förhålla sig anonym om man vill det. Jag funderade både länge och väl innan jag beslutade mig för att vara öppen med vem jag var, pga min blogg exempelvis. Det finns massor av anledningar till varför anonymitet är att föredra. Framtida och nuvarande anställning, möjligheter att kunna peka på saker utan att råka ut för hämndaktioner, att genom anonymitet slippa färgade etiketter om min kvalitet pga ålder eller kön osv. Anonymitet blir ett skydd, en trygghet.

Ändå uppfattas det i stort som ett hot i samhället bland flera. Många är de som t.ex. kopplar ihop trovärdighet med att man ståtar med sitt namn i kommentarsfält. Och tänker inte på att det samtidigt är ett sätt att vara hotfull, att indikera ev. åsiktsregistrering. Nån slags attityd av att man är feg t.o.m. om man inte vill skriva sitt namn har uppstått längs med vägen.

Visst handlar det om att det finns ett och annat troll därute. Man vill inte släppa fram dessa så alltså straffar man allas möjligheter att uttrycka sig, helt urskiljningslöst. Och plötsligt inser jag att det här är ett återkommande tema i vårt samhällsklimat.

Vi har i praktiken aldrig rätt att framföra vår åsikt såvida vi inte går med på att ställas till svars för den.

Den meningen kan nog läsas lite olika beroende på person. För det hänger på vems åsikt, hur den framförs och hur man ställs till svars, det sistnämnda inte helt oviktigt. Alla har vi en “det beror på”-ådra i det här sammanhanget. Många av oss har dessutom växt upp med att det inte är självklart att vara anonyma och har med tiden gått med på ganska allvarliga glidningar. Som att det ifrågasätts när vi själva vill välja hur vi förhåller oss till våra privatliv, inte minst.

Min fundering blir; finns det nåt ställe kvar i vårt samhälle där vi inte behöver vända ut och in på oss själva genom olika former av redovisning och ändå bli respekterade? Finns det behov för det, eller har vi börjat vänja oss av vid anonymitet som koncept helt?

* * *

Missa inte: Polisens antipiratenhet som drivs av en man med initialerna PP. Rick Falkvinge beskriver hur man kan undvika datalagringsdirektivet. Joshen har dragit igång en budkavle bland Piratpartibloggar som går ut på att berätta om sin politiska bakgrund. Janne, Thomas och Christoffer har hängt på.

Få har nog missat poliserna i Hornstull men länkar till inlägget ändå. Det stör mig att poliser använder sig av lagstiftning som är tänkt att hjälpa dem i sitt arbete till att trycka ner medborgare som inte begår några brott. Tydligen är det här inte något nytt, vilket oroar desto mer. Det finns all anledning att fundera över hur man stärker rättssäkerheten i lagstiftningen.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , ,