Det händer ofta att jag som Piratpartist ställs inför frågan “men hur ska artister få betalt”? En relevant fråga på många sätt och vis, men ändå nånstans ganska oförskämd. Många gånger utan att det förstås, ställs den mot min önskan om att få behålla nån form av kontroll över mitt egna privatliv.

Ur mitt perspektiv innebär frågan att risken att någon lyssnar på en låt utan att betala för sig upplevs  ha ett större samhälleligt värde, än om jag riskerar att få ett brev öppnat och kontrollerat av tredje part.

Är det verkligen rimligt att begära av mig att jag ska avstå från grundläggande och viktiga värden i mitt liv pga fildelning? Ett skitbrott, rent ut sagt, som kan jämföras med att spela av en låt på radion. Där eventuella förluster för artister fortfarande återstår att bevisas dessutom, enligt tillgänglig forskning, tvärtom är fildelare den överlägset mest köpstarka gruppen.

Visserligen engagerar jag mig ofta i diskussioner kring just utvecklingen av nya affärsmodeller inom kultur- och underhållningssektorn. Det är ex. med stor glädje jag ser hur nya intressanta lösningar tas fram utanför de korporativa sfärerna. De sistnämnda står dock för en väldigt allvarlig påverkan i samhället.

“Om internet är en myllrande storstad, är upphovsrättsindustrins vision att slänga ut alla människor därifrån och bara erbjuda kontrollerade, guidade turer av den. Dessvärre hänger politikerna på denna vision. Världens medborgare genomför just nu en kulturrevolution av sällan skådat slag och regeringarna reagerar med att rulla in sina digitala stridsvagnar.” (~jag)

Så när frågan dyker upp “hur ska artister få betalt” får du ursäkta om min frustration skiner igenom. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det utan att låta arg och attackerande. Om du inte menar att jag måste välja mellan artisters inkomster och mitt egna privatliv, så bör du veta att det är det frågan i praktiken innebär.

Låt oss för all del diskutera kulturarbetares villkor, men begär inte av mig att tycka att det är det som är det viktigaste i den här diskussionen. För det är det inte. Vad det handlar om är en uppsjö av åtgärder designade att förbjuda mig från att ha ett privatliv.

Det är FRA-lagen som massavlyssnar svenska medborgares digitala kommunikation. Det är Ipred-lagen som tagit bort rättssäkerhet för människor. Det är Ipred 2 (ja, den ska uppdateras) som är tänkt att kasta fildelare i finkan. Det är det internationella handelsavtal som förhandlas om i hemlighet (Acta).

Det är datalagringsdirektivet som ska spara alla digitala spår av alla och envar i massiva databaser. En stor förändring i svenska medborgares vardag som samtliga partier i riksdagen står bakom och tänker implementera efter valet i höst. Direktivet som gör att man kommer kunna se var någon varit med hjälp av telefonspårning, vilka man pratat med, vad man kollat på på internet, vilka man chattat och mailat med.

Det handlar om att se hur det används ursäkter vars konsekvens är att kontrollera våra åsikter och möjligheter att uttrycka dem. Det handlar om att jag är genuint orolig för att vårt rättssamhälle gröpas ur en bit i taget. Det handlar om att slå vakt om utvecklingen.

Jag väljer inte att rösta på Piratpartiet för att kunna ladda ner en låt gratis och om du känner minsta respekt för dina medmänniskor slutar du att påstå det.

* * *

Jag vill tacka Kent Persson som (ofrivilligt) blev inspirationen till den här artikeln med sin inbjudan till politiskt bloggtema: årets valfrågor. Ovanstående är valfrågor jag upplever viktiga, som ju inte är säkert att “alla andra” håller med om. Själva tanken att nån _skulle_ kunna bestämma det, till och med, bekymrar mig lite.

Inspirationen räckte till fler inlägg på temat “myter om Piratpartiet” som kommer dyka upp framöver. Inspiration och huvud ville gå sina egna vägar och då gäller det att hänga på. Uppdat: del 2 och del tre hittar du här.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , ,