I del två (del ett och del tre hittar du här) i min serie av argument som man som Piratpartist ofta behöver tackla har jag kommit till en återkommande halmdocka som lyder ungefär: “Pirater vill att brottslingar ska gå fria.” Inte sällan används dessutom övergrepp mot barn som argument: “Pirater skyddar sexualförbrytare.” Härom sistens påstod Thomas Bodström till och med att de som är emot datalagringsdirektivet inte vill tackla kvinnohandel.

surveillance-society_150När man debatterar saker är den vanligaste tekniken att slå på “motståndares” argument, jag tror de flesta av oss gjort det nån gång. Det är ofta tävling i kategorin “bäst argument vinner” och inte sällan alldeles oavsett om det är bra för samhället eller inte. Lagmentaliteten riskerar ofta ta överhanden och det blir viktigare att vinna än att göra något som är bra.

Polarisering och ytterligheter är i stort ett accepterat sätt att diskutera trots att vi lite till mans nog egentligen känner på oss att “sanningen” oftast är bra mycket mer nyanserad. Tråkigast är det dock när man utan att tycka si eller så ser sig utknuffad i en ytterlighet för att kunna slås på. När argument hittas på angående de som uppfattas vara motståndare.

En Piratpartist som talar sig varm för ett fungerande rättssamhälle, där rättssäkerhet är en väldigt viktig pelare, får inte sällan höra att den vill skydda kriminella. Att säga att man vill att vanliga människor som inte begår några brott ska slippa behandlas som kriminella, blir således i debatten samma sak som att vilja skydda brottslingars fortsatta verksamhet.

Jag blir många gånger förtvivlad över det argumentet. Mänskligheten är inte perfekt på något vis. Vi behöver lagar och regler eftersom vi själva kanske inte alltid agerar i samhällets bästa. Men när några av oss ser att lagstiftning dyker upp som inte är utformad med medborgarnas bästa för ögonen, vad innebär det då att bli beskylld för att försvara kriminalitet när man vill vårda rättssamhället?

För mig i alla fall, så innebär det att rycka undan mina möjligheter till trygghet där jag inte går säker från varken kriminella eller statliga övergrepp.

Nu kanske man inte menar det men i debatten framstår det vara precis så enögt, det är den backlash vi nu står inför. Ibland får man till och med höra att det är nånstans kriminellt att ens ifrågasätta viss lagstiftning. Den onyanserade ytterlighetspositioneringen signalerar att jag antingen ska acceptera att bli behandlad som en kriminell eller leva i ett laglöst samhälle. Inget av alternativen är acceptabla.

aass06Sen är det ju det där med vad som ska uppfattas vara allvarliga samhällsproblem. Som jag skrev i det tidigare inlägget upplever jag inte att fildelning är en så stor prioritering. Det finns andra frågor också, lagstiftning baserad på subjektiv moralistisk inställning. Alltså inte något som påtvingas någon, inte egendomsförstöring, inte stöld, inte våld… ett brott i den enes ögon kan vara ett livsstilsval som inte gör en människa förnär i den andres.

Det handlar om att det skapas brottslingar i samhället på godtyckliga moraliska premisser eller genom ekonomiska särintressens kampanjer. Ungefär som det skapas argument som inte finns egentligen, skapas en stor andel brottslingar som egentligen inte är det, i det samhälleliga rättsmedvetandet.

Det handlar om att fokusering på att kartlägga vanliga svenssons privatliv skapat ett behov av verktyg som skyddar vår integritet och kan användas av kriminella. Att övervakningen gjort att människor som behöver hjälp inte vågar be om den. Att våra privatliv och rättigheter blivit en internationell angelägenhet och t.o.m. blivit en handelsvara.

Vi lämnar lite eller inget utrymme till samarbete och förståelse. Vinna eller försvinna. Till bekostnad av ganska dyrbara värderingar. Jag tänker inte låtsas att jag sitter på alla lösningar men det vore fint om andra slutade låtsas att det är jag som är problemet.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,