Här kommer så del tre (här hittar du del 1 och del 2) i serien av ganska vanliga argument man möter som piratpartist. Den här gången tänkte jag tackla det ganska vanliga argumentet: “pirater struntar i alla andra frågor”.

Om det var så att frågeställningarna Piratpartiet tog upp redan fanns representerade parlamentariskt skulle partiet inte existera. Det handlar alltså inte om att starta ett parti för att “det vore väl kul, eller nåt”. Utan för att det finns ett genuint behov av informationspolitiska synsätt i lagstiftningsprocesserna.

Det handlar om att en massa socialdemokratiska, miljöpartistiska, vänsterpartistiska, moderata, centerpartistiska, folkpartistiska — ja, säkert en och annan soffliggande — väljare sett att det finns ett informationspolitiskt behov. Vi har alla i grunden med oss värderingar sedan tidigare och är inte vita papper som fyllts i efterhand.

Vi har som strategi att använda oss av en vågmästarställning för att få möjlighet att påverka i flera akuta frågor, som privatlivsaspekten som håller på att urholkas t.ex. Kanske signalerar det att “vi inte bryr oss” om så mycket? För att vi är “färdigförhandlade i förkant” som ju det innebär, inför en eventuell mandatperiod. Men egentligen är det så att informationspolitiken är en väldigt stor fråga.

Att diskutera patent ur ett miljöperspektiv, eller fundera över den hotade utvecklingspotentialen på internet ur ett arbetspolitiskt perspektiv är två sådana exempel. Även om det inte är helt tydligt för alla (att sprida kunskapen om detta ligger ju hos oss alla som upplever oss se det) så innebär det alltså inte att vi är helt enkelspåriga och inte tänker stort.

Informationspolitiken svävar idag som en vilsen ande över hotade värden som informationsfrihet och yttrandefrihet. Över kunskapssamhället som växer fram och behandlas som ett hot märkligt nog. Hur vi väljer att tackla utvecklingen och se över både det negativa och det positiva. Vad vi behöver fundera över när alla i världen är uppkopplade mot varandra. Vad som händer med medborgare när vår personliga integritet blir en förhandlingsfråga.

Det finns så mycket som behöver diskuteras. Vad händer med ett samhälle där vi lever under ständig övervakning? Hur tacklar vi de nya klass-skillnaderna som kanske inte kommer att handla om ekonomisk ställning utan möjlighet till kunskapsinhämtning? Är det verkligen acceptabelt att stora delar av våra seniorer utestängs från den samhälleliga debatten? Hur gör vi nu? Vad vill vi sen? Listan kan göras väldigt lång.

De här diskussionerna saknas bland de etablerade partierna, i stort, även om dess medlemmar redan lever och andas de här frågeställningarna. Samhället utvecklas här och nu och seriösa funderingar behöver läggas på vad som sker, vilket håll vi vill att utvecklingen ska gå åt. En del framstår t.o.m signalera att det bästa vore nog att stänga av det där internet, eller åtminstone de där som använder det. Vilket inte är ett realistiskt alternativ över huvud taget idag.

Egentligen behöver vi vara fler som funderar över det här. Jag kan emellanåt bli lite matt när jag tänker på alla stora och viktiga frågor vi behöver tackla som samhälle. Så det blir lite konstigt att där jag känner mig otillräcklig många gånger, anklagas jag för att vara “simpel” som inte är med i ett parti med ett fullständigt fördelningspolitiskt program. När egentligen flera partier borde på allvar fundera över hur de släppt denna så otroligt viktiga bit.

Det blir lite som att bli anklagad för att vara dum som inte bryr sig om hur porslinet står placerat på hyllorna, när man varnar för att ett jordskred de missat är på väg.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , ,