Jag kommer på mig själv med att bli lite fundersam när jag läser om en programledare som har “ett mörkt förflutet”. Detta för att han varit lajvare, eller rättare sagt jobbat på lajv. “Ett mörkt förflutet” innebär för mig “någon som kommit undan att ta ansvar för något allvarligt”. Så artikeln ger mig alltså intryck av att lajv underförstått är ett hot mot samhället, eller nåt i den stilen. Något man måste ställas till svars för.

De människor jag känner som pysslar med sånt är både trevliga och “vanliga”. Vad jag vet är lajvande en ganska oförarglig hobby, så är det möjligt att jag missförstått ordbetydelsen i “ett mörkt förflutet”? Kanske inbegrips något av redaktörens subjektiva åsikt om vad som ska anses vara “pinsamt” i ett mörkt förflutet? Helt klart en skitsak, men ändå kunde jag inte låta bli att fundera över vad jag tar med mig från artikeln, omedvetet. Eller vad andra tar med sig av den. Just pga vad vi lägger för betydelse i orden som används.

I går kväll, dessutom, landade jag i en het diskussion om huruvida man kan utnämna politiker till “hederspirater”. Det var Anne-Marie Pålssons uttalanden om hur riksdagen tömts på makt, som föranledde nån att säga att hon borde utses till hederspirat. Själva ordet, “hederspirat”, signalerade olika saker för olika deltagare i diskussionen, till att börja med utan att deltagarna insåg det. Handlar det om hennes totala politiska verk, eller att hon gör något bra som belyser det här specifika problemet? Lite samma problem som Nobelstiftelsen har säkert… (ja, lite skämtsam ironi där.)

Nu är inte det där ett officiellt begrepp från Piratpartiet, utan en titel som, emellanåt humoristiskt, använts av enskilda och kanske inte ens nåt som den utsedde blivit glad över. Så ytterligare en skitsak egentligen; men det blir lite intressant att fundera över det ur olika perspektiv. Är hederspirat en komplimang för en livsgärning, komplimang för specifik gärning, eller rent av en oförskämdhet…? Inget är självklart när mottagaren är den som bestämmer det.

Inte en skitsak precis; Miljöpartiets inställning till datalagringsdirektivet har genomgått en gradskillnad; från att ha gått från motståndare till motvilliga, är de nu initiativtagare till införandet av direktivet. Nånstans tycker jag det är jättebra att partiet inte andas total enighet och att det debatteras men det blir lite tråkig stämning ändå.

Centerpartiet gjorde, i mitt tycke, samma sak när de drog igenom FRA-lagen och vissa C-representanter skröt om att de “skyddade den personliga integriteten”. Kanske behövs den sortens vinkling på ett allmänmänskligt plan för att man ska orka, eller så är det strategiskt att låta så för icke insatta? Mottagaren är som sagt med och bestämmer budskapet och den här mottagaren (jag) känner mest sorg i hjärtat om MP gör en C-vändning. Vet inte om det var så det var tänkt, men, men.

* * *

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,